Den australienske låtskrivaren och sångaren Robert Forster har kommit till Skandinavien för första gången på flera år. HYMNs skribent Krister Bladh var på plats när Forster spelade på ett utsålt Jazzhouse i Köpenhamn och vittnar om ett konstnärskap som knappast är på nedgång.
När Robert Forster står på scen för han sig som en artist som är på toppen av sin karriär: älskad, respekterad och fri att följa vilken nyck som helst. Som när han ställer sig bakom gitarrförstärkaren och letar på golvet efter sitt capo. De andra musikerna ställer ner sina instrument och hjälper honom. Och de är inte vilka som helst. På gitarr har vi Peter Morén från Peter Bjorn & John i sällskap av två andra svenska musiker. De har precis uppträtt som förband, med Moréns egna låtar på svenska. Men nu träder de fullständigt i bakgrunden och dedikerar sig helhjärtat åt att utsmycka Forsters egensinniga kompositioner.
Det går snabbt upp för publiken att detta inte är en turné där Forster vill pusha en kommande skiva – någon sådant verkar han inte ha planerat, och den förra plattan är mer än två år gammal. Istället är uppsättningen ämnad att återskapa det sound som The Go-Betweens hade när de var ett polerat popband av världsklass. Forster grundade Go-Betweens i Brisbane för 40 år sedan, men trots det är bandet kanske mer populärt än någonsin.
Hurså? Jo, för ett par år sedan inledde skivbolaget Domino ett galet ambitiöst projekt med den första volymen av remastrade återutgåvor av bandets album på vinyl. G Stands For Go-Betweens innehöll en bok om de första sex åren av bandets karriär, fyra LP-skivor och fyra CD-skivor med extramaterial. Den limiterade utgåvan skickades också ut tillsammans med en bonusbok, som var slumpmässigt vald ur den bortgångne medlemmen Grant Mclennans bibliotek. Mclennans död innebar naturligtvis ett tragiskt och ofrånkomligt slut på bandets karriär. Samtidigt blev dödsfallet ett incitament till att börja skriva historia.
I Köpenhamn står Forster på scen både för att representera sig själv, men minst lika mycket arvet efter Go-Betweens. Han har med sig exemplar av sin nya bok Grant and I och uppmanar publiken att komma fram till honom efter konserten om man vill fråga något, föreslå förbättringar i framträdandet eller få en signerad bok. När han till sist avslutar sitt extra extranummer med ”Rock N Roll Friend” – en låt som har kommit att symbolisera vänskapen med den, mot slutet, allt mer plågade Grant ¬ är det med en melankolisk ton i rösten.
Konserten inleds med ett bastant knippe Forster-skrivna Go-Betweens låtar. Forster och Mclennan skrev nästan alltid separat och när Forster väl framför en låt som var en samkomposition, är han noga med att påpeka att Mclennan skrivit musiken och han texten. Här och där smygs det in några sololåtar, framför allt från senaste Songs to Play. Men tyvärr får vi inte höra något från den föregående och låtmässigt mycket starkare The Evangelist. Men vad gör det när Forster skämmer bort mig med favoritlåtar som ”Draining the Pool For You” och ”Part Company”. Morén briljerar med sitt ackompanjemang, på vad som råkar vara min absoluta favoritmodell bland gitarrer (en Rickenbacker 620/12).
Självklart är det en konsert för de mest hängivna fansen. Folk ropar efter obskyra låtar, skriker för full hals när Forster tar av sig slips och kavaj för att dansa lite spartanskt. Han får till och med ett plastigt munspel med Hultsfred-logga att bli till en intressant anekdot. För den oinvigda är det kanske omöjligt att beskriva känslan i publiken när bandet spelar en felfri version av Go-Betweens andra singel ”People Say”. En singel som idag byter ägare för fyra tusenlappar och i mina öron fortfarande är bland det bästa Forster har gjort. Och han njuter minst lika mycket själv. ”Vackert”, ”fantastiskt”, ”det här var den bästa versionen vi spelat” säger han emellanåt, riktat lika mycket till bandet som till publiken.
Ingen annan än Robert Forster hade vid snart 60-års ålder gett ut en låt som heter ”I Love Myself (and I Always Have)”. När jag promenerar därifrån nerför fuktiga gator, förbi Prada-skyltfönster och Gigi Hadids kollektion för Tommy Hilfiger, önskar jag att jag hade fått uppleva The Go-Betweens på den tiden det begav sig. När bandets stil var ett djärvt ställningstagande mot en ytlig popestetik och samtidigt en intellektuell lek med densamma. Att få känna spänningen i att höra bandet göra något nytt, istället för att enbart se dem genom en backspegel. Det närmaste man kommer den känslan idag är genom de nyfunna och tidigare osläppta låtar som ingår bland bonusmaterialet till G Stands For Go-Betweens. Att höra låtar som ”Lies” känns som en spark i magen än idag.
Men att se Forster på Jazzhouses scen är också en upplevelse av rang och jag måste säga att han verkligen gör materialet rättvisa, för att bara ha repat några få dagar med sitt tillfälliga band. Trots att han antagligen aldrig mer kommer att nå samma musikaliska höjder som han gjorde med Grant Mclennan, så är han snarare på väg uppåt än neråt.
