Efter en serie udda intervjusvar med verbala attacker mot bland andra Madonna och Grimes var Ariel Pink både portad och hånad av stora delar av det etablerade musiketablissemanget. Samma grupp som höjt honom till skyarna efter genombrottet med Before Tonight 2010.
Vid samma tidpunkt hade sextiotalsartisten Bobby Jameson återuppstått från döden. Efter 30 års tystnad var han tillbaka som bloggare och delade med sig av det tragiska öde som likt en berg- och dalbana tog honom från hyllad och respekterad till hånad och bortglömd. En strävan efter berömmelse som likt ett drogmissbruk förstört karriären. Bloggen blev den stora triumfen då Jameson strax före sin död lyckades få bekräftelse för sin livsgärning.
Ariel Pink kunde identifiera sig i berättelserna om att vara missförstådd och hånad för sin törst att uppleva kändisskapets framsidor. Han konsumerade allt om och av Jameson han kunde finna. En fascination som nu resulterat i nya fullängdaren Dedicated to Bobby Jameson.
Det är en inåtblickande och smärtsamt ärlig uppföljare till starka Pom Pom från 2014. Visst kan man sakna den musikaliska bredd som omger skivor som Before Tonight och Mature Themes. Här får vi istället uppleva Ariel Pinks mest naiva och personliga sidor i en förpackning som mer liknar de hemmainspelade kassetter som gjorde honom till lo-fi-begreppets centralgestalt.
Om det är en tillvaro i solitud och bitterhet mot samtiden som givit bränsle till skapandet av Dedicated to Bobby Jameson är det en isolation som skapat såväl kraft som precision. Här finns en av årets starkaste poplåtar i singeln ”Another Weekend” och The Cure-svängiga ”Feels Like Heaven”. Spår med potential att öppna dörrar till en större publik.
Medan Pom Pom var ett kollage av ljud och udda influenser i en salig mix är detta en mer återhållsam och vilsam skapelse. Belackare har ofta hånat mer excentriska spår från tidigare plattor som utflippade ”Nude Beach a Go Go” eller smaskiga ”Schnitzel Boogie”. Här slipper vi sådana exkursioner. Och det är synd. För den här skivan hade vuxit av en större bredd.
Här finns många guldkorn som hör hemma långt fram i den imponerande samling som nu utgör Pinks katalog. ”Dreamdate Naricssist” är en kampsång för alla kärlekskranka outsiders och ger en ny betydelse till det uttjatade begreppet “Netflix and chill.” I Zappa-doftande avslutningen ”Revenge of the Iceman” får vi känna av tillfredsställelsen av att kunna vända sin egen historiebeskrivning till sin fördel, något som Dedicated to Bobby Jameson uppfyller med emfas.
[Kemado/Mexican Summer, 15 september]
