Den senast släppta Gessleplattan, finstämda En vacker natt som kom i våras, tilldelades ett för lågt betyg av undertecknad. Jag hystade iväg 6/10 poäng på volley, men skivan kom ikapp mig en tid senare; jag drabbades på allvar av sånger som ”Småstadsprat” och ”Min plats” först under några surrealistiskt långa, blöta sommarveckor i hyrestvåan, med koleriska kajor häckandes på taken och vimsandes utanför fönstren.
En vacker natt var värd en sjua, minst, och även om jag inte tror att Per Gessle läser HYMN särskilt frekvent har jag haft ett sting av dåligt samvete ända sedan min senaste recension publicerades.
Tur då att jag får en ny chans nu, när Per Gessle släpper del två i sitt kanske mest inåtvända musikprojekt hittills. En vacker dag heter skivan, och den består liksom En vacker natt av åtta nakna, nästan spruckna, spår finpop på svenska.
På En vacker natt stod Lars Winnerbäck för ett oväntat gästinhopp på fina ”Småstadsprat”. Denna gång är det legendaren John Holm som tagit plats i studion, och Holm lyfter mycket riktigt skivans bästa låt, ”Det är vi tillsammans”, mot skyarna. Låten är naturligtvis i grunden en rätt simpel kärlekslåt, men på samma sätt som så ofta i Mikael Wiehes lyrik rivs efter en stund muren mellan romantik och politik – och jag sätter min biografi över Karl Marx på att Gessle kommer få några samtal från Sossarnas PR-strateger när det närmar sig riksdagsval.
Vilket är helt sjukt, eftersom det är Per Gessle vi just nu avhandlar. En artist som knappast varit politiskt relevant sedan han spottade ur sig diverse anti-knarkbudskap på Gyllene Tiders debutskiva 1980. Men någonting har uppenbarligen hänt med Gessle. Världsstjärnan tycks ha sänkt garden till en miniminivå, och ”Det är vi tillsammans” är med sitt taktfasta budskap och sin sköra kör lika mycket en psalm eller en kampsång som en kärleksballad. John Holm låter inte olikt en skadeskjuten bonderevoltör och slidegitarren ekar som mentala stöveltramp rakt genom det där bortglömda folkhemmet.
Inte konstigt då, att resten av skivan inte riktigt når samma svindlande höjder. Plattans andra artistsamarbete, det med Linnea Henriksson på ”Känns som första gången”, lyfter inte alls och hade lätt kunnat avbokas. ”Trodde inte mina ögon” är alltför upptempo och hade nog passat bättre på en Gyllene Tider-skiva. ”Parentes”, som kommer med en stark air av desperation, är däremot oväntat bra. Likaså övertygar avslutande ”Fyrklöver” – ett typexempel på en Gessle-låt som hela tiden balanserar med stilettklackar på gränsen till pekoral, men som efter en stund förvandlas till ett kolossalt Hubba-Bubba och därefter aldrig lämnar hjärnan igen.
I den bästa av världar hade En vacker natt och En vacker dag varit en och samma skiva. Då hade de fyra bästa låtarna från varje platta kunnat vara med, och slutresultatet hade varit i det närmaste magnifikt. Nu får Per Gessle istället sin efterlängtade HYMN-sjua, för allmänt gott uppförande, fin produktion och – i mötet med John Holm – ett friskt bidrag till socialismen.
[Space Station 12, 22 september]
