När skribenter får musik för recension brukar det oftast komma med länkar till spellistor som inte är publicerade än. Ibland är albumet klart sedan länge och låtarna heter sina rätta namn, andra gånger heter de olika spåren en provisorisk titel eller titeln följt av ett ”final”. Alla som gör kreativa grejer på datorn kan nog känna igen sig i att döpa saker till ”final version 1” eller ”final version 23”. När jag klickar mig in på Nicolai Dungers nya album är ett sådant där spåren heter ”final mix II” och så vidare.
Arkebuseringen av egot är ett konstverk skapat av en skicklig hantverkare – Nicolai Dunger är snickaren som svarvat fram ett fantastiskt musikhantverk. Han har slipat och slipat men sen ruggat upp igen, för att slutligen nöjt dra händerna över de jämna, men medvetet ruffa kanterna. Stålsträngarna ackompanjerar hans sköra ton, orden är mjuka och budskapen starka. En slarvig virvel får sällskap av kastanjetter och uttalet är norrländskt när han sjunger de svenska fraserna.
Det var länge sen jag själv lyssnade på Nicolai Dunger. Senast var albumet med den sorgset romantiska titeln Here’s My Song You Can Have It… I Don’t Want It Anymore/Yours 4-Ever Nicolai Dunger. Arkebuseringen av egot ges ut på ett nytt skivbolag och vatten har flutit under Dungers broar, men för mig är det ett kärt återseende och jag tänker att han är sig lik.
Jag frågar mig dock hur personliga texterna är och vems ego Nicolai Dunger avrättar. Oavsett vilket är albumet Arkebuseringen av egot en platta för dig som upplever musik som det hantverk det verkligen kan vara.
[Hi-hat Music, 22 september]
