Det kanadensiska postrock-kollektivet Godspeed You! Black Emperors sjätte skiva kommer med en tydlig kravlista: ”An end to foreign invasions, an end to borders, the total dismantling of the prison-industrial complex, healthcare, housing, food and water acknowledged as an inalienable human right and the expert fuckers who broke this world never get to speak again”.
Trots att musiken är ordlös går det inte att ta miste på dess intentioner. Med ett medföljande manifest över skivans syfte riskerar man inte några som helst missförstånd. Luciferian Towers är ett soundtrack till en värld som faller samman. En samling musikstycken som illustrerar ljudet av ett jordklot som ruttnar, världshav som dör och städer som förtvinar och går under. Ett ljudmässigt monster frambringad av ett kapitalistiskt system som sugit ut sina sista resurser ur en döende planet och som vänt dess invånare mot varandra. En dödshymn över alla de mänskliga rättigheter som offrats på neoliberalismens altare.
Godspeed You! Black Emperor har förvisso alltid låtit som en annalkande apokalyps men med ett potentiellt kärnvapenkrig runt hörnet känns deras musik både mer angelägen och mer desperat än någonsin. Den som känner sitt Godspeed vet dock att musiken trots den nattsvarta premissen aldrig tillåts bli uppgiven. Istället pendlar man, här kanske mer än någonsin, mellan kampvilja, hoppfullhet och avgrundsdjup ilska.
Precis som de tidigare skivorna sedan återföreningen 2012 består plattan av fyra musikstycken som klockar in på runt 40 minuter. Två längre och två något kortare. De ambient-bitar som på tidigare album fungerat som en andningspaus har här istället ersatts av orosbringande passager som bygger upp mot de två huvudstyckena, ”Bosses Hang” och ”Anthem For No State”.
”Undoing a Luciferian Towers” är det första som möter öronen när man slår på skivan. En hotfull begravningsmarsch som med all önskvärd tydlighet markerar precis hur långt åt helvete vår civilisation är kommen. Med mörka ambienttoner som bakgrund byggs den till en början stråkdrivna kompositionen upp för att sedan halvvägs med hjälp av blåsinstrument muteras till något helt annat, innan den slutligen når sin fulländning i låtens orkestrala klimax. Melodin återges delvis i den något mer hoppingivande ”Fam/Famine” som agerar brygga mellan de två längre styckena.
”Bosses Hang” – som om titeln inte är talande nog förklaras med orden ”more of us than them! also – what we need now is shovels, wells, and barricades!” – är ett gitarrdrivet monster som mycket väl kan vara det mest direkta bandet gjort. En provokation mot lyssnarens trumhinnor som tar sin tid innan den slår med all kraft. Första halvan av låten ägnas till att omsorgsfullt utveckla melodin innan den tunga kompositionen accelererar in i ett ödesmättat lamisil deutschland utdraget över flera minuter framstår som skivans känslomässiga klimax.
”Anthem For No State” beskrivs med orden “Kanada, emptied of its minerals and dirty oil. Emptied of its trees and water. A crippled thing, drowning in a puddle, covered in ants. The ocean doesn’t give a shit because it knows it’s dying too”. Det tredelade stycket låter inledningsvis som något av det vackraste man någonsin hört på en Godspeed-skiva. Sakta rör sig dock melodin mot mörkare tongångar för att sedan i sista akten explodera i ett ödesmättat inferno. Det slutar dock inte där, istället för att avsluta med en urladdning förvrängs gitarrväggen mot en sorgsen men nästan upplyftande melodi som närmar sig ett slags katarsis. Allting är förlorat men kampen fortsätter ändå. Förgörande vackert och oändligt sorgligt.
[Constellation Records, 22 september]
