Det finns två saker jag inte gillar med Hiss Spun. För det första tycker jag – även om jag med tiden har blivit mer välvilligt inställd – att halvminuten med dödsrosslingar från Aaron Turner (ex-Isis/SUMAC) är ett fruktansvärt onödigt inslag i ”Vex”. Jag förstår tanken bakom, men jag tycker att det borde ha genomförts på ett annat sätt.
Sak nummer två återkommer jag till.
Att Chelsea Wolfe har mer talang i sin lilltånagel än de flesta andra har i hela kroppen är ingen nyhet. Att hon skulle överträffa den så utomordentliga Abyss på i stort sett varenda punkt var däremot en smula oväntat. Den typ av urladdning som Wolfes förra platta var, följs inte sällan av något mer slätstruket.
Hiss Spun är tvärtom – här hålls absolut ingenting tillbaka. Supertunga riff blandas med industristamp och skirt lugn. Vissa låtar känns rent försåtminerade och exploderar i avgrundspassager.
Det där med genrer tycks numera vara helt förlegat i Chelsea Wolfes värld. Och ärligt talat, vem bryr sig egentligen om etiketter när det enda som faktiskt betyder något är bra musik?
Förutom att Chelsea själv sjunger och spelar bättre än någonsin, måste eloger ges till gästande Troy Van Leeuwen (Queens of the Stone Age) för ett mycket kompetent gitarrspel, och framför allt till trumslagerskan Jess Gowrie som hanterar sina pukor och cymbaler så oerhört förtjänstfullt att tankarna går till Led Zeppelin-legendaren John Bonham.
I princip varenda sekund på Hiss Spun är exceptionell, men ”16 Psyche”, ”The Culling”, ”Twin Fawn” och ”Static Hum” är alla fullständigt förödande magiska. Den fyrklövern är så extremt bra skriven och arrangerad att jag är helt övertygad om att när framtidens arkeologer penslar fram ett ex av Hiss Spun, kommer de tro att Chelsea Wolfe var en utomjording. Ingen primitiv 2000-talsmänniska kommer anses kapabel att göra så här bra låtar.
Och texterna. Herregud, texterna! Wolfe beskriver livets olika kaos på ett sätt som river i en. Ibland är det poetiskt och drömskt, ibland bryskt. Orden i avslutande kaotiska ”Scrape” känns extra mycket, inte minst för att sången hela tiden stegras för att till slut nå något som liknar paniktillstånd.
Så var det det där med den andra saken jag inte gillar med Hiss Spun… Speltiden är 48 minuter. Den borde vara 48 år.
[Sargent House, 22 september]
