Volter Hagman känns igen från The Orange Revival, Lejonsläktet och ADAMA, men nu är det hög tid bekanta sig med Volter, som är det självskrivna namnet på Hagmans soloprojekt. Låten är hämtad från kommande EP:n Sånger från andra sidan och är en glimrande Ulf Dageby-tolkning. Titta på videon och läs sedan nedanstående intervju.
Berätta om videon som har premiär idag.
– Videon är ett samarbete mellan mig och visionären Simon Kruse. Ett verkligt drömsamarbete för mig när det kommer till foto och film. Tillsammans ville vi göra någonting självklart men samtidigt unikt och egendomligt.
Hur kommer det sig att du valt att spela in Ulf Dagebys ”Gnistrande snö”? En låt som är med i Stefan Jarls Ett anständigt liv från 1979.
– Första gången som jag hörde låten så trodde jag att det var jag själv som skrivit den. Det blev så självklart att göra den till min egen.
Din version har bibehållit den ursprungliga krautkänslan, det atmosfäriska. Har det varit svårt att sätta sin egen prägel?
– Anledningen till att jag ens spelade in en cover på just denna är som sagt för att den kändes som min. De egna elementen till den kom väldigt naturligt av känslor och tankar som ”såhär skulle jag göra”. Lite mer tryck från trumkompet. Ett lite längre och mer upprepande gitarrsolo och en sång som bryter ut till en renodlad ”sång” från den viskande och trötta (men o så vackra) gubb-Ulf.
Har du några egna coverfavoriter?
– Det finns några favoriter som The Black Angels ”She’s Not There” (The Zombies), The Asteroid #4s sinnesvidgande version av ”Losing Touch With My Mind” (Spacemen 3) och en väldigt underhållande och otippad ”Ghost Rider” (Suicide) av Jerry Williams. ”Vampire Blues” (Neil Young) av Wooden Shjips är också en nära till hjärtat-favorit.
På låten hörs även Jessica Mengarelli från The Presolar Sands. Känner ni varandra sedan tidigare?
– Jag har under det senaste året varit inneboende hos henne här i Stockholm! Hon var även den som introducerade mig för just låten ”Gnistrande Snö”. Så det kändes inte mer än rätt att hon skulle skriva körer till min tappning.
Låten är hämtad från kommande EP:n Sånger från andra sidan. Kommer resten av materialet att följa samma linje som ”Gnistrande snö”?
– Både ja och nej. ”Gnistrande Snö” följer kanske mer samma linje som de andra låtarna på EP:n. Det handlar om drivande musik. Tuggande. Det rör sig framåt, men också i sidleds. Kanske bakåt med. Tidsrubbande och sinnesvidgande vill jag tro. Som en sorts silvermaskin.
När kommer EP:n?
– Snart. Men inte för snart. Kanske till och med nästan för sent. Men inte riktigt.
Har din uppväxt i Undersåker påverkat ljudbilden på något sätt? ”Gnistrande snö” har ett naturnära drag (även om låten skrevs för att spegla en destruktiv storstadsverklighet).
– Det är nog det jag gillar mycket med låten. Förmodligen är det därför den kändes som min egen. Mina barnsbens fördärvade steg i snöbelagda och milsvida skogar genom tårsalta ögon som ut ur uppväxtens kaos hittar hem i fjällens tystnad och hjärnans överbelastade re-bootning till total nollställning. Och storstädernas storskaliga och dekadenta luster och bedövningar för en trasig själ. Den låg så nära till både och.
– Ljudbilden av mig i övrigt är relativt landskapsskapande. Det är garanterat någonting jag har med mig från min hemort och hur det ser ut. Tillsammans med folket som fått mig att inte vilja vistas i samhället som fanns där. Det har alltid funnits mer för mig att hämta i det större, det mer naturnära och näst intill vidskepliga och till sägensmagiska. Varesig landskapet varit ljud- eller bildmässigt.
Du spelar i en mängd olika konstellationer, bland annat Lejonsläket. Både ”Gnistrande snö” och nämnda duo har tydliga kopplingar till 60- och 70-talet. Vad är det som lockar med dessa årtionden?
– Svårt att säga. Alla har väl sina fetischer. Och musik från framförallt 60-talet har alltid varit en stor fascination för mig sen min syster första gången spelade upp ”Touch Me” med The Doors. När vi ändå är inne på covers tycker jag även att 60-talet är väldigt tilltalande där med. En artist eller ett band kom med en hit och PANG så spelade andra band och artister runtom världen in sina egna versioner av låten och pressade ut på 45-varvare. Jag känner väl någonstans att jag hellre skulle vilja ta del av den kulturen än att stämma skiten ur andra band och artister som sker i nutiden. Eller att ens lyssna på dagens radio. Usch, fy fan vad tråkigt. Vem gör ens det? Kort och gott: Musiken var bättre förr. Det kan vi nog alla enas om egentligen?
Lyssnar du mycket på musik vid sidan om det egna skapandet?
– Varje sekund av varje dag. Musik är min huvudsakliga medicin och ger mig samhörighet till livet kan man säga.
Har du några konserter inplanerade?
– Yes, men jag får inte säga när!
