The Horrors – V

Det har gått tio år sedan The Horrors slog igenom med det högljudda och hejdlösa gothalbumet Strange House. Endast två år senare lämnade man det tidigare soundet för att bryta ny mark med 2009 års Primary Colours och 2012 års Skying – två extremt ambitiösa album som skapade ett karaktäristiskt experimentellt tilltal och gjorde Londonbandet till ett projekt att räkna med.

Kvintetten spelade efter Skying på några av hemlandets allra största festivalscener och förväntningarna på nästa steg var stora. 2014 landade dock Luminous och för första gången verkade The Horrors ha slut på nya idéer. Därför är bandets femte album, V, som släpps via Wolf Tone något av ett vägskäl för The Horrors – är man ett band med utvecklingspotential eller har (den ofrånkomliga) stagneringen börjat?

Frågan är om The Horrors inför det femte albumet inte kände likadant. Efter att spelat in de tre senaste albumen själva i sin egna studio valde man inför V att jobba med namnkunniga producenten Paul Epworth. Epworth slog igenom som producent med Bloc Partys indierockklassiker, tillika debutalbum Silent Alarm, men har sedan dess arbetat med stora namn som Adele, Lorde, Rihanna, Florence and the Machine och Paul McCartney. Ett stort steg för The Horrors som tidigare varit en väldigt sammansluten konstellation, men efter två fantastiska album med den metoden körde man uppenbarligen fast med Luminous. Om det beror på producentbytet eller andra faktorer är svårt att avgöra men på V låter The Horrors precis så kompromisslösa som under sin hittills största kreativa peak.

På många sätt är albumet bandets mest utforskande och experimentella. Fundamenten för bandet har ryckts från marken och svävar istället runt för att plockas ner i nya konstellationer. Den hypnotiska och på ytan simpla ”Press Enter To Exit” blir ett tydligt exempel på detta när bandets psykedeliska ådra får pumpa en sorts somrig glädje som tidigare känts otänkbar för det annars introverta bandet. Låten är också ett tydligt exempel på The Horrors ambitiösa sätt att skapa musik, inte en sekund lämnas åt slumpen. Där det får plats ett litet extra vrickat ljud ska det in för att skapa en ljudbild som går att utforska gång på gång och ständigt bjuda på nya överraskningar.

V signalerar ett The Horrors som fått tillbaka glöden och kvintetten känns friare än någonsin. Den industriella ”Machine”, Pink Floyd-osande ”Gathering” och försiktigt dansanta ”Point Of No Reply” skiljer sig väsentligt för att ens befinna sig på samma album – ser man på bandets tidigare katalog har varje album haft ett tydligt sound. Dock lyckas man hålla sig undan fällan att bli allt för spretiga. Istället känns varje låt karaktäristisk för bandet och mycket av det går att hitta i de enorma och lekfulla vågorna av ljud som ständigt svämmar över en. Att V dessutom innehåller de mest flirtiga melodierna man producerat blir en extra krydda till allt man redan tidigare bemästrat i sin mix av kraut, psykedelia och garagerock.

Endast en låt på albumet är under fyra minuter och mer ofta än sällan är låtarna uppe och rör sig vid sexminuterssträcket. Trots detta känns varenda sekund lika spännande och under albumets totala knappa timme får vi följa med på en utforskande resa där bandet bemästrar låt efter låt på ett nytt sätt.

I en intervju med brittiska magasinet DIY uttryckte frontfiguren Faris Badwan att det viktigaste för bandet är att göra skivor som är roliga att lyssna på varje gång, och med V är det just det man lyckats med – precis som på Skying som inte längre är ohotad etta i bandets katalog.

Albumet leder fram till avslutande ”Something To Remember Me By” som med sin gladpoppiga refräng också är det största avstampet från det som The Horrors tidigare varit synonymt med. Det blir också en resa att förundras och imponeras över när man sätter den i en större kontext – från debutens bitska öppningsspår ”Jack The Ripper” till ”Something To Remember Me By” vars eufori och flirtande med New Order ställer sig i ren kontrast mot hur allt började. Det blir också ett firande av den färgexplosion som är V och den frihet The Horrors signalerar med inte bara ett av sina, utan ett av årets, bästa album. Ett album som bjuder in lyssnaren till nya ingångar för varje lyssning och som fem år efter Skying återigen gör The Horrors till ett av Storbritanniens absolut mest intressanta och säregna indieband.

[Wolf Tone/Caroline, 22 september]

9