Jag är på Øyafestivalen 2012 och det är sån där sensommarkväll då det redan blivit mörkt vid tio på kvällen. Susanne Sundfør ska spela på en scen där vi alldeles intill ser Oslos skyline lysa upp fjorden. Det var en mycket mer magisk spelning än vad jag hade förväntat mig från en artist jag mest kände igen från hennes gästande i Timbuktu-låten ”Kapitulera”.
Sedan dess har jag tyvärr aldrig sett Susanne Sundfør när det varit mörkt ute. Stockholm Music & Arts 2013, Roskilde 2015 och Popaganda 2016 – samtliga envisades med att schemalägga Susanne Sundfør dagtid. Och det är fel. För det här är musik man ska lyssna på när det är natt.
Trots dagtid och trots att jag var bakfull från nattens festande så grät jag dock när Susanne Sundfør spelade på Roskilde 2015, detta på grund av att jag för första gången fick se låtarna från plattan Ten Love Songs live.
Om jag kommer gråta nästa gång jag ser henne live är mer tveksamt. Music for People in Trouble är en stabil skiva, men den tar mer tid på sig att komma igång. Det är först bland de sista spåren ”Undercover” och ”The Golden Age” som man börjar känns rysningarna av Susannes mäktiga stämma.
Inledningsvis är det – till skillnad från Ten Love Songs – inte speciellt dramatiskt, utan det är lugna slingor med steel guitar. Habila låtar som inte fascinerar men som fungerar bra att ha på i bakgrunden. Det är sedan skivans svaga delar uppkommer med ”Music For People in Trouble” och ”Bedtime Story”. Ett väldigt experimentellt spår respektive en vaggvisa, som får det kännas som att plattan är på väg att avslutas, snarare än att man bara lyssnat på hälften.
Men sedan återkommer skivan i full styrka med ”Undercover” och resterande spår är en avslutning med bravur.
[Bella Union, 8 september]
