Göteborgsbaserade Lofot – en kvartett som hellre odlar sitt eget utryck än sneglar på trender – är aktuella med andra albumet De som älskar och det är en skiva som firas på Oceanen nu på lördag. En kväll som inkluderar magikern Isidor Olsbjörk.
Borås Tidning har redan hunnit Lofots nya skiva som ”bedårande och bångstyrig” och med tanke på ljudbildens tvära kast känns beskrivningen passande. Idag ska vi titta närmare på albumspåret ”Djupa valsen” – en inbjudande poplåt som visar prov på medlemmarnas breda register.
Titta på videopremären ovan och läs sedan intervjun med sångaren och gitarristen Carl Bäckersten.
Berätta om videon som premiärvisas idag. Och vad handlar låten om?
– Jag tänker att på ett sätt kan denna låt ses som ett slags nyckel för att ta sig in i hela albumet. Samtliga låtar handlar om personer som älskar; vare sig det rör sig om mitt-i-livet, om nostalgi eller om de andra långt borta. “Djupa valsen” är förmodligen den mest tydliga låten om kärlek, samtidigt som den är den mest diffusa berättelsen på albumet.
– Texterna måste nog anses vara centrala i vad Lofot håller på med så det kändes som att det var dags för en “lyrics-video”. Så jag började skriva och filma, och försökte hitta olika sätt att få ner orden.
Vad betyder låttiteln?
– Från början är det nog lite av en drift med oss själva. Låten, och hela albumet, är lite av ett experiment i uttryck, med det “pretentiösa”. När det stod klart för oss att vi skrivit en låt om kärlek blev arbetsnamnet plötsligt titeln på den lite djupa valsen.
Lofots musik präglas av ett personlig språk. Hur tacklar du det skrivna ordet? År det en komplicerad process att hitta rätt känsla/attityd i låttexterna?
– En typiskt Lofotlåt skrivs enligt följande: jag (Carl Bäckersten) och Lars Erling börjar med ett frö. Det kan vara ett riff bandet jamat fram, en melodislinga i någons huvud eller ett ledord, exempelvis environger. I fallet med “Djupa valsen” var det nog samtliga ingredienser. Sen skriver vi tillsammans en utgångspunkt, en vers eller en refräng. Därefter skriver Lars klart texten och jag skriver klart musiken. Så gick det till här i alla fall, om jag minns rätt. Formuleringar av det skrivna ordet är mycket väsentligt. Vi vrider och vänder på orden för att hitta det som känns helt rätt, eller precis lagom fel.
I videon korrigerar ni dom till de. Tycker du/ni att det finns för mycket pekpinnar, eller vad är tanken?
– Lite både och tror jag. Vi bär nog alla i bandet på både en språkpolis och en pragmatisk språkbrottsling som välkomnar utveckling och snedsteg. När vi skriver ner texterna använder vi ofta talspråk – vi skrev “dom som älskar” – men när vi skulle skriva ner titeln på framsidan av albumet såg det inte fint ut. Då skrev vi istället “de”. Korrigeringen i videon är väl lite av en blinkning till den sortens frågor om vad som är rätt eller vad som känns rätt.
Ni nämner bland annat Bo Hansson, Supertramp, Genesis och Pink Floyd som influenser. Vad är det som gör att dessa namn överensstämmer med ert uttryck?
– Sedan Lofot bildades har vi fått kämpa med att försöka hitta nåt slags referens att likna oss med. Vi har ofta återkommit till ovan nämnda referenser. Det är väl helt enkelt musik som vi konsumerat under vår skapandeprocess.
Det är inte de vanligaste referenserna 2017. Har ni någonsin funderat på vart ni befinner er musikaliskt gentemot vad som sker runt omkring?
– Absolut. Det har vi som sagt fått förhålla oss till sedan starten. Att försöka hitta en plats. Referenserna ser lite gubbiga ut sådär uppradade, haha. Några något mer aktuella (och något mindre gubbiga) referenser skulle kunna vara Amason, Tonbruket och Ane Brun.
På lördag är det dags för releasefest och ni har valt att ha en magiker som support. Det tål att utvecklas.
– Yes. Vi ville göra något annorlunda, erbjuda ett speciellt event. När vi började prata om releasekonserten och vilka vi ville ha som förband kom vi att tänka på Isidor, som några av oss nyligen sett uppträda, och efter det kändes det självklart. Magiskt.
Vad är de stora skillnaderna mellan live- och studiobandet Lofot?
– Jag vill på ett sätt hoppas på att det inte är så stora skillnader… Det handlar i båda fallen om att försöka skapa och förmedla en energi och det tror jag att vi blivit bättre på genom åren. Många säger att vi är ett grymt liveband och jag är beredd att hålla med, haha! Vad skönt det är att få unna sig lite hybris. Sen är det klart att en skillnad mellan live och inspelning ligger i att vi låtit oss ta ut svängarna i arrangemangen på inspelningarna, med effekter, stråkar, blockflöjter och annat blås. Det känns superkul att både Anna Henriksson och Lisen Rylander Löve som är med på skivan (klarinett respektive saxofon) kan vara med på några låtar på releasekonserten!
Och det är release för vinylskivan. Vad har ni för relation till vinylen som format?
– Vinyl kändes som det enda rätta om vi skulle göra en fysisk upplaga. Första albumet fick bli på CD. Sen släppte vi vår EP på kassett. Kvar fanns minidisk och vinyl och vi vågade inte välja indie hårt nog så det fick bli vinyl! Det är också vinyl som folk har frågat efter när vi varit ute och spelat. Det låter bra och det är så fint. Något stort att hålla i handen och en stor yta för bild. Ett trevligt format helt enkelt.
