Jag möter Binker Golding i lobbyn på Grand Central by Scandic. Hotellet är beläget mitt emot Fasching, där han och Moses Boyd, som tillsammans utgör den London-bördiga jazzduon Binker and Moses, ska spela om några timmar.
Binker står med en cigarett i den ena handen, en cigarrettask och en tändare i den andra. Det tar några sekunder innan han lyckats frigöra den högra handen för att skaka min. Han ursäktar sig med att han måste röka en cigg och köpa frukost på 7-eleven innan han kan börja intervjun. Klockan är tre på eftermiddagen.
Jag sätter mig ner i en av fåtöljerna i lobbyn och inväntar att Binker ska återvända och att trummisen Moses Boyd ska komma ner från sitt hotellrum. Vid kvart över tre kommer Moses ner från sitt rum, och strax därefter återvänder saxofonisten från 7-eleven, med en svart kopp kaffe och en croissant.
Innan jag hinner fråga om vi ska påbörja intervjun slår Binker ut med händerna och säger ”jag hade en sinnesjuk dröm inatt!” och tar en tugga från sin croissant, och sväljer ner med lite kaffe. Väntetiden är precis lagom lång för att skapa en känsla av dramatik. Efter konstpausen tar Binker vid och berättar om hur han mördat någon i sömnen, överlagt mord. I drömmen hade han planerat allt in i minsta detalj, och sedan gömt undan liket likt ett riktigt proffs. När han vaknat var han först övertygad om att han faktiskt hade mördat någon, innan han kommit till insikt om att det var mer rimligt att han drömt det.
Moses berättar sedan om hur han ätit rökt lax som serverades till frukostens hotellbuffé, och efter det tittat på en dokumentär om en tonåring som blev fängslad i 1000 dagar för att ha stulit en ryggsäck. Laxen var god, och dokumentären var deprimerande – sammanfattar han det hela med.
”Vi träffades först när vi båda anlitats för att spela med trumpetaren Abram Wilson”
Efter denna isbrytare flyttar vi oss längre in i lobbyn, till ett mer avskilt bord för att påbörja intervjun.
Kan ni börja med att ge våra svenska läsare lite bakgrundsinformation om Binker And Moses och hur det kom sig att ni började spela tillsammans?
Moses: – Jag och Binker har känt varandra i över tio år nu. Vi träffades först när vi båda anlitats för att spela med trumpetaren Abram Wilson, som är död nu. Det var mitt första professionella gig. Sen har det fortsatt med att vi har stött på varandra och spelat i olika konstellationer. Vi har under åren haft en hel del fritid tillsammans, under soundchecks. Det är väl egentligen där Binker and Moses började utvecklas, och det utvecklades väldigt naturligt varje gång vi spelade tillsammans.
Kan ni säga något om det senaste albumet Journey to the Mountain of Forever. Jag är nyfiken på själva konceptet. Vad är egentligen The Mountain of Forever?
Binker: [Skrattar] – Alla vill veta vad berget står för. Det är definitivt ett konceptalbum. Bakgrunden till det hela är att vi båda älskade filmer som Labyrint med David Bowie och Den oändliga historien. Du vet en massa flygande hundar, galna vargar och mytiska teman. Jag personligen har egentligen aldrig blivit vuxen, utan jag gillar fortfarande sådana saker. Därför ville vi båda göra ett album, och bygga en värld som på något sätt påminde oss om den typen av filmer. Det kändes normalt och naturligt för oss att göra det. Det var inte som att vi var ute och gick och plötsligt fick någon jävla vision av ett berg med mytiska varelser. Allt är egentligen bara våra fantasier, där vi byggde upp en hel värld med platser och karaktärer som vi sedan byggde låtarna kring.
Du har till och med ritat kartor för hela den här världen till vinylutgåvan av skivan.
Binker: – Ja, det är ett av mina stoltaste ögonblick som konstnär. Att kartorna och placera låtarna i en annan verklighet. Fast vissa har ju tyckt jävligt illa om det där. Eller inte våra fans i regel tror jag, men några kritiker har gått hårt åt oss. Typ att de minns en tid när jazzomslag kretsade kring någon rökande mystisk man i en bar.
Jag älskar hela idén och det känns ju som att det är just den lite snobbiga och exkluderande sidan av jazzen ni försöker slå er fria från.
Binker: – Tack! Ja precis, och när jag fyllde arton kom rökförbudet så det där är ändå inte verklighet för mig. Verklighet för mig är att få leva i fantasin och ha friheten att skapa egna världar att ha roligt med.
En annan sak som skiljer den här skivan från debuten är att ni faktiskt spelar med andra musiker. Det är bara första halvan av skivan som spelas i formen av en duo, den andra halvan spelar ni med fem andra musiker. Hur kommer det sig?
Moses: – Det kom sig egentligen naturligt det också. Alla som medverkar är personer vi har spelat med och känner sedan tidigare. Vi ville att den första skivan skulle bestå av bara oss två, du vet där själva resan börjar. Sen under den andra skivan, där vi närmar oss berget och vandrar längre in i världen, ville vi ha fler musiker för att skapa en annan sorts dynamik. Fast ingen av musikerna fick veta att vi hade byggt en värld där de spelade olika karaktärer med sina instrument, utan det höll vi för oss själva fram tills att skivan släpptes.
”Ingen av musikerna fick veta att vi hade byggt en värld där de spelade olika karaktärer”
Kan ni berätta lite mer om själva processen i studion. Skriver ni allt tillsammans direkt, eller jobbar ni för er själva för att sedan sätta ihop idéer och se vad som passar?
Binker: – Vi jobbar ofta var för sig först, och tar sedan med våra idéer och ser vad den andre tycker. Sen spelar vi ihop och ser vad som låter bra och improviserar kring olika teman. Det spelar liksom ingen roll vem av oss som kommer på vilken idé, utan det är hur vi utför den tillsammans som gör det unikt. Vi har ett sätt att spela där det är som att vi hela tiden vet var den andre är på väg, även om det inte alltid är begripligt för andra.
I en direkt jämförelse känns er debutplatta Dem Ones mer som en ren jazzplatta. Journey to the Mountain of Forever har fler inslag från andra musikstilar, som att alla era influenser blir tydligare på den här skivan. Jag tänker till exempel på låten ”The Departure” där trummorna låter mer John Bonham än klassisk jazz. Var det medvetet i studion eller är det bara jag som drar iväg?
Moses: – Ja och nej. Du har helt rätt i att det finns fler hörbara influenser på den här skivan. Och vi båda älskar Led Zeppelin, som vi skulle kunna snacka om en hel dag. Jag tror att de influenserna lite undermedvetet smugit sig in i vår musik när vi byggde den här världen, snarare än att vi suttit och planerat att det ska höras att vi gillar annat än jazz också. Eller vad säger du Binker?
Binker: – Jag håller nog med. Vi ville att den här skivan skulle bli annorlunda, och utifrån den tanken satte vi bara igång och spelade. Men det är inte som att jag behöver säga till Moses att han ska spela som Bonham, utan vi är så medvetna om Zeppelin att sådant kommer naturligt när det behövs. Det är väl en del av vårt DNA, på något sätt. Lika naturligt som att vi kan låna grepp och idéer från John Coltrane, bara en annan del av vårt gemensamma språk.
När vi ändå är inne på ämnet, kan ni berätta mer om era influenser?
Moses: – Stor fråga verkligen. Allt egentligen. I jazzvärlden är det Miles Davis, Duke Ellington, Thelonious Monk för att nämna några. Jag har ingen favoritepok egentligen, utan gillar allt från tidig Dixieland-jazz till musik som görs idag. Jag kom in på jazz lite senare, typ sena tonår. Innan det var jag mer inne på soul, gospel och funk. Vi har också en del olikheter i vad vi gillar. Binker är ju helt nere i Guns N’ Roses och han den där bossen, Bruce Springsteen. Det fattar jag ju inte helt, men det finns tillräckligt mycket vi delar för att kunna prata om i en livstid.
Binker: – Alltså idag lyssnar jag nog mest på jazz och klassisk musik. Men rock och hiphop var det viktigaste för mig när jag var tonåring. Det första albumet jag verkligen älskade var Use Your Illusion II av Guns N’ Roses. Jag tycker fortfarande att det är ett helt otroligt bra album. Det är lite som att Elton John möter Rolling Stones, och det blir ett helt unikt resultat.
”Det finns mycket skit inom musiken, det mesta rentav”
– Crescent av John Coltrane och E.S.P. av Miles Davis är nog de första jazzalbumen som jag fastnade för på den nivån. Den klassiska musiken kom något senare och det var ryska kompositörer som Rachmaninov och Stravinsky som blev ögonöppnare för mig. Det finns mycket skit inom musiken, det mesta rentav. Men det finns ändå tillräckligt mycket bra för att det ska räcka i mer än en livstid. Det finns ingen genre jag inte lyssnar på, utan anser att det finns bra musik överallt.
– Inom hiphop finns det ett helt gäng mästerverk, som Illmatic av Nas och It Takes a Nation av Public Enemy är båda mästerverk. Springsteen är jag också ett stort fan av. Kan jag använda mig av något som de här musikerna har lärt mig på ett naturligt sätt tycker jag att det är bra, oavsett vad det är för genre jag hämtat det ifrån.
Vad tycker ni om jazzscenen i Europa idag? Är den välmående eller halvdöd?
Binker: – Det är svårt att svara på när man själv tillhör scenen. Det är nog enklare att besvara med en viss distans. Fast nog lever den och det finns bra akter där ute. Ofta är det ju blandat med andra musikstilar och drar åt det elektroniska hållet. Helt ärligt är det inte alltid jazz enligt mig, men det är ju inget brott. Det kan vara bra musik ändå, fast ibland önskar jag att det fanns fler band som verkligen spelade ren jazz och gjorde det bra. Det känns ibland som att vi har kommit till en punkt i världen där allt som inte är programmerat kallas jazz. Du vet, typ en hiphop-konsert med en riktig trummis istället för trummaskin, och alla börjar kalla det för jazz.
Kan ni leva på musiken?
Binker: – Ja, vi sysslar inte med något annat för att få det att gå ihop. Vi tjänar rätt okej på att turnera runtom i Europa och skivförsäljningen på det. Dock är det ju så att vi måste spela i andra band och medverka i andra projekt för att det ska gå ihop ekonomiskt. Det är inte som Zeppelin där man är gitarrist i ett band och det räcker, inte inom jazzscenen. Jazzscenen har helt enkelt inte tillräckligt stor försäljningsindustri i ryggen för att det ska vara möjligt.
”Vi har kommit till en punkt i världen där allt som inte är programmerat kallas jazz”
– Vi planerar dock att bli rika och det finns en viss optimism. Finns det några svenska kids som läser det här och inser att vi är ganska coola och börjar intressera sig för jazz så är det ju inget negativt. Folk har en jävligt skev syn på det där med pengar, som att det i sig är något av ondo. Jag har aldrig fattat det där, utan är du bra på något vill du väl ändå tjäna så mycket som möjligt på det? Det är ju inte som att vi säljer vapen, förgiftar folk eller gör något skadligt. Vi bidrar med något positivt och har all rätt i världen att tjäna på det.
Ja, du drömmer ju bara om att mörda andra människor och komma undan med det.
Binker: [Skratt] – Exakt! Så länge du bara drömmer om det så är det ju lugnt. Jag har aldrig skadat en enda människa i mitt liv, inte på det sättet i alla fall. Alltså min musik har aldrig skadat någon annan, hoppas jag. Jag vill bara föra lite glädje till den här världen och tjäna pengar på det.
Sista frågan innan ni går och soundcheckar. Ni är ju omtalade inte minst för era hyllade liveframträdanden. Har ni en fast setlista som ni utgår ifrån eller ändras den varje kväll?
Moses: – Det förändras beroende på vilket gig och hur mycket tid vi har. Det finns en setlista som vi utgår ifrån, som är en utgångspunkt – men vi kan aldrig bestämma hur låtarna ska utvecklas live. Ibland blir det improvisationer utifrån en låt som tar hela kvällen, och vissa dagar hinner vi med flera. Det förändras beroende på gig och humör. Ingen spelning är någonsin identisk med en annan.
Binker: – Ja, det stämmer. Och jag älskar verkligen att spela live inför en publik och den energin som det kan ge. I studion är allting mycket svårare, och det blir en helt annan press.
Press från dig själv eller från skivbolaget?
Binker: – Press från mig själv uteslutande. Jag vill ju fortsätta leva efter att jag har dött, och därför blir det jag efterlämnar mig från studion jävligt viktigt. Det blir ju en helt annan syn på misstag också. Gör jag ett misstag på scenen så är det borta nästa sekund och det finns inget jag kan göra åt det. Ett misstag i studion innebär att man måste börja om hela grejen och det blir jobbigt för alla inblandade. Men sammanfattningsvis älskar jag både att spela live och att spela i studion. Det är lite som att du har två riktigt hemska barn, där det ena är lite hemskare än det andra. Egentligen borde du bara ge bort dem till någon – men du älskar dem för mycket för att kunna göra det.
Moses: [Skrattar] – Jag älskar också båda delarna fast på olika sätt. Jag vet inte om ni har den frasen i Sverige, men för mig är gräset alltid grönare. När jag är på turné och trött på att resa vill jag bara hem till studion. När jag sedan är i studion och stirrar på en dator vill jag ut på turné igen. Jag kan aldrig vinna, men jag njuter av båda delarna.
Lite senare under kvällen bevittnar jag Binker and Moses första liveframträdande på svensk mark. Binker – iklädd en vit Guns N’ Roses t-shirt – blåser de första tonerna i saxofonen. Moses smyger sig fram i ett tempo som leder oss fram till det tunga beatet i ”The Departure”, som är ännu tyngre live än på skiva. Någonstans där slutar låt och klädval att spela roll, och det enda som räknas är tonerna som studsar mot väggarna när duon improviserar fram en exceptionell mix av jazz, funk och rock’n’roll.
Det blir tydligt för mig vad Binker menade med att det här språket är en del av deras DNA. Jag vet inte vad det betyder att en jazzduo från London känns som det mest moderna du kan se på en scen idag. Och ärligt talat skiter jag i betydelsen, så länge det låter så här bra.
