25 artister på 25 bokstäver – Del VW

I fjärde delen av HYMNs serie med spellistor på tema alfabetet slår vi ihop artister som börjar på V och W. På svenska uttalas de i alla fall likadant. Musiken som erbjuds på dessa bokstäver spretar dock rejält. Som vanligt rotar Krister Bladh i sitt musikarkiv med en blandad kompott som resultat – här ligger folk och pop skuldra mot skuldra med postpunk och experimentalism.

För er som har glömt konceptet bakom vår sporadiska serie, så handlar det om att återupptäcka mp3-filer på min externa hårddisk – där i princip all musik jag har ligger samlad. Det mesta av det har jag bara lyssnat på en gång, så det finns all anledning att bläddra igenom från början till slut och minnas det man älskade en gång, eller kanske bara tyckte var märkligt.

Denna typ av teman, som både är personliga och skapar sammanhang mellan annars orelaterade musikstycken är något som streamingtjänsterna är dåliga på att erbjuda. Det mest spännande du kan hitta är en lista på nya släpp, ihopsatt av någon som inte lagt ner tillräckligt mycket tid på att leta upp saker själv, utan förlitar sig på att skivbolagen ska berätta för dem när det finns något värt deras tid.

Det minst spännande är alla de listor som buntar ihop band som låter likadant eller låtar i samma stämning och tempo. Var ligger spänningen i det? Jag lyssnar inte på musik för att jag vill höra det någon annan tror att jag vill höra. Istället är detta ett försök att blanda musik enligt ett arbiträrt utval, som t.ex. begynnelsebokstaven i namnet.

Det hade lika gärna kunnat vara den sista bokstaven i namnet eller den andra. Poängen är att innehållet består av musik ni kanske inte annars skulle lyssna på. Ni ska inte lyssna på den för att jag rekommenderar den utan för att ni är nyfikna på att höra något nytt – oavsett om det är gammalt eller nytt till ursprunget.

Ni kommer även få höra musik från olika länder: från Japan till Spanien, Brasilien, Peru, Frankrike, Italien, och Nya Zeeland. Jag tycker att HYMN har blivit riktigt bra på att balansera den svenska musikjournalistiken, som alltid fokuserat för mycket på USA, England och såklart Sverige. Som vanligt får ni en liten introduktion till varje låt av mig.

VWcover

Venus Flytrap – ”The Note”

Vi börjar med att band som kanske har ett av de bästa bandnamnen, efter en köttätande växt. Dessa tre män och två kvinnor kom från Redwood City i Kalfornien och gjorde en enda singel. Den har förevigats på samlingsserien Girls In the Garage och en har en helt fantastisk text och stämning. (OBS: man har nu börjat återutge dessa samlingar på vinyl!)

Wednesday Week – ”You Wanted Me to Hang Around”

Denna låt skrevs av Blondies basist Gary Valentine, som lämnade bandet tidigt. Hans inspelning av låten släpptes först 2003. Den skrevs nämligen för powerpop-bandet Wednesday Week som gav ut den på en samling redan 1984. I deras tappning utsmyckas Valentines unika låt med David Noltes vackra gitarrspel. Hans två bröder spelade i det något mer omtalade The Last.

What Next? – ”What to Do?”

Antingen så älskar man band med interjektionstecken i namnet, eller så hatar man dem. Jag tillhör de förstnämnda. En bekant till mig, vid namn Serge Pinsky, spelade in denna släpphänta kassett för fyra år sen. Den hade föregåtts av en egensläppt singel året innan, med handmålat omslag. En fantastisk inblick i New Yorks artpopscen, där Pinsky även dykt upp som basist i Beachniks och German Measles.

White Noise – ”Love Without Sound”

Brittiska pionjärer inom elektronisk musik med medlemmar från BBC Radiophonic Workshop (Delia Derbyshire och Brian Hodgson). Låten kommer från deras första album, från 1969, som bl.a. innehåller ljud från den första synten tillverkad i Storbritannien.

Wanderléa – ”Vida Maneira”

Wanderléa var en av de mest framstående sångerskorna inom den brasilianska Jovem Guarda-rörelsen. Den fick sitt namn av ett tv-program som sändes 1965-69 och Wanderléa var en av programledarna. ”Vida Maniera” kommer från hennes album från 1972 och finns även med på den fantastiska samlingen Soul Braza, med mera psych-funk och soul.

White Kicks – ”Ai No Kotoba”

Samtidigt i Japan, började musikgrupper blanda in västerländsk rock i sin musik, vilket resulterade i en ny genre: group sounds. White Kicks heter bandet som bara släppte en enda singel – en version av Lou Donaldsons mod-jazz-klassiker ”Alligator Boogaloo”. På andra sidan hittar vi denna maffiga psychlåt.

Willie Mason & All the King’s Men – ”Why”

Ja vad ska man säga, en kanske ännu bättre version av en av de mest eftertraktade soulsinglarna någonsin, av Nat Hall. Prislappen är ungefär hälften, men trots att det är en ”cover” gör Mason låten till sin egen. 1969 var året.

We All Together – ”It’s a Sin to Go Away”

En minst lika stor klassiker inom psych-scenen. Den här kommer från Peru och en av landets första och mest kända rockgrupper. Sångarens pappa ägde skivbolaget Mag som gav ut deras debut 1972. Trots att hans bolag var bland de största i landet är många singlar de släppte svåra att få tag på idag – inte minst den som har ”It’s a Sin to Go Away” som b-sida.

Virna Lindt – ”The Dossier On Virna Lindt”

Vi var flera från HYMN som såg Molly Nilsson när hon besökte Sverige, och jag kunde inte låta bli att tänka att hon måste ha inspirerats av Virna Lindt: en annan svensk tjej som flydde landet. Som modell och översättare i England fick hon också möjlighet att spela in ett album 1984, som blandade agentserie-estetik med syntar och experimentell pop.

The Vernons Girls –  ”Only You Can Do It”

Visst finns det girlgroup-låtar från England också. Lyssna bara på samlingsserierna Dream Babes eller Here Come the Girls, där Vernons dyker upp. Denna Liverpool-grupp bildades från början på ett betting-center för fotboll (Vernons finns tydligen än idag). ”Only You Can Do It” var en av få egna låtar och fick faktiskt en remake av Francoise Hardy, som ”Je veux qu’il revienne”. Ur gruppen kom också andra artister, som Lyn Cornell, Samantha Jones, The Breakaways and The Ladybirds. En av medlemmarna är faktiskt mamma till Kim Wilde!

White Night – ”Elevator”

En fotnot i musikhistorien, med medlemmar från Franz Ferdinand och Veronica Falls. Deras enda singel släpptes som en picturedisc med omslag av landsmannen och konstnären David Shrigley. Typiskt Shrigley att dessutom skriva fel på omslaget. Monorail verkar ha hittat fler ex av skivan, som nu finns att köpa i deras webshop.

Vainica Doble – ”La Maquina Infernal”

Den här märkliga låten är ett bra exempel på hur fantastisk spansk psykedelia kunde vara runt 1970-snåret. Vainica Doble var en kvinnlig duo som gav ut musik från och till fram till millennieskiftet. På 90-talet fann de ett nytt hem på indiebolaget Elefant.

The Wax Museums – ”Chase Your Shadow”

På andra albumet Eye Times, släppt på Hozac, lyckas bandet sjunga både om att vara så kär i någon att det räcker med att titta på deras skugga (denna låten), och att fullständigt hata någons ansikte i ”Between” (you know I hate that place, that place they call your face). Båda är riktiga blandbandsfavoriter.

Vexx – ”Step Inside”

Tyvärr har historien om Vexx blivit färgad av deras skivbolagsdirektör. Om ni någonsin träffar Brett Lyman så se upp – en av många misogyna musiker som utger sig för att vara feminist. ”Step Inside” är från Vexx andra platta, en platta som många aldrig fick eftersom skivbolaget lät bli att skicka ut ordrar som en del av större bedrägeri. Tråkigt, eftersom Vexx är världens bästa punkband.

Willie Spencer – ”Ridin’ Shotgun”

En riktig RnB-klassiker som blivit populär bland många DJs. Som vanligt när man skriver om RnB behöver man upplysa om att det inte innebär Beyonce eller annan hitlistemusik. RnB står ju för rhythm’n’blues och är en genre som från början uppstod i mötet mellan elgitarrer, soul och traditionell blues. Denna låten är från 1966.

The Wave-Riders – ”Ain’t It a Shame”

En annan dansgolvssvältare, denna gång inom garage-scenen. Och då menar jag inte UK garage, utan gammal hederlig garagerock från 60-talet. Kolla även in brasilianska Os Haxxixins cover av ”Ain’t It a Shame”.

Weave! – Man He Can

Weave! var ett kaliforniskt band som var relativt omskrivna för 6-7 år sedan när New Yorks underground var full av postpunk-grupper, som t.ex. Crystal Stilts. Weave! hade ett album på väg på Manimal (hem åt bl.a. Warpaint och Bat For Lashes) år 2009, men det kom aldrig. ”Man He Can” gavs till sist ut på en EP tre år senare. Sen dess har vi inte hört något från bandet.

W-X – ”The Saddest Lyrics I Have Ever Written”

Det var ett tag sedan vi hörde av Tim Presley också. Presley var ett tag extremt produktiv under namnet White Fence och spelade t.o.m. i Sverige på Way Out West-festivalen. Därefter släppte han ett antal skivor med olika skevhetsgrad. Mest tillgängligt var albumet med Drinks (en duo med Cate le Bon). Soloalbumet var svårare och den märkliga W-X-skivan på Castle Face är det nog inte många som har gett sig in på.

The Wild Poppies – ”This Person”

Nya Zeeland på 80-talet – kanske inte det mest uppenbara ursprunget för ett stort popband. Stora blev de heller aldrig, trots att det inte låter helt olikt Pale Fountains eller Go-Betweens. Mer melodiöst och skört än det sound som skivbolaget Flying Nun och landsmännen i The Chills och The Verlaines gjort sig kända för.

Victoire Scott – ”4éme Dimension”

I Frankrike gavs det ut många skumma singlar på 60-talet. Hela yé-ýe-fenomenet och rockmusik i allmänhet var nästan en slags underhållningsform där, då seriösa musiker fortfarande ägnade sig åt chanson. När det inte rörde sig om rena covers, gick producenterna lös i studion med märkliga ljudeffekter, udda instrument och nya inspelningstekniker. Här var det J.D. Mercier.

Venicia Wilson – ”This Time I’m Loving You”

En fantastisk ”northern soul”-singel och en av de mest kontroversiella på scenen. Den är nämligen inte alls från 60-talet, inte ens 70-talet. Istället var det DJ:n Ian Levine som år 2000 producerade denna singel, som är en remix av låt från 1965, med Peter Hamilton. Han lyckades få priset att skjuta i höjden genom att hävda att den var pressad på 60-talet. Det finns en extremt underhållande tråd på forumet Soul Source, där Levine själv deltar i ordkriget.

Valeria Mongardini – ”Se Sapessi Mio Caro”

Italiens Tina Turner. Vilken osannolik röst, på den här klassikern som finns samlad på Mondo Girls. Hon har även gjort en grym version av Guess Whos ”American Woman”, som släpptes både på spanska och italienska.

Ways & Means – ”Breaking Up a Dream”

Obskyrt var bara förnamnet här. Tredje och sista singeln från det här brittiska bandet släpptes på lilla lilla bolaget Trend och har idag stort samlarvärde. Låten är skriven av marginellt mer kända Grapefruit och är lika dansvänlig idag som den var 1968. Läs en lång intervju med en av medlemmarna här.

The Verlaines – ”Lying In State”

Ett av många fantastiska band på Nya Zeeländska skivbolaget Flying Nun. The Verlaines kom från Dunedin och debuterade i början av 80-talet med Hallelujah All the Way, som blandade pop med kompositionstekniker från klassisk musik. När jag bodde i Auckland arbetade bassisten som bibliotekarie på konsthögskolans bibliotek, precis som en viss HYMNare i Malmö.

The Vejtables – ”I Still Love You”

En av världens bästa trummisar (och tillika sångerskor) var Jan Ashton (senare Jan Errico). Hon spelade på 60-talet både i The Mojo Men och The Vejtables, som även de började som en folkrockgrupp. Senare experimenterade de som så många andra med psykedelia, men på denna låten får Jan verkligen vara i centrum. Tyvärr släpptes aldrig de låtar hon spelade in solo, men googla ”About My Tears” så får ni höra en av mina absoluta favoriter.