Musik kan vara oerhört enkel. Ett enda instrument eller en röst kan låta mer än en symfoniorkester eller jättekör. Ibland finns inget mer givande än en minimalistisk ljudbild som ändå har tusen bottnar. Och så finns det stunder då motsatsen är det bästa som hänt sedan skivat bröd.
Ordet ”maximalistisk” finns inte i Svenska Akademiens ordlista, men hade det gjort det, hade definitionen rätt och slätt varit Okovi. Ett sakralt intro och ett minutlångt mellanspel borträknat har 28-åriga Zola Jesus med sin femte skiva skapat nio låtar som är större än det mesta.
Här finns artificiella stråkar och klaviaturer, här finns lager på lager av ambiens, här finns snortungt klubbpump och här finns framför allt en fullständigt övermagisk röst som börjar på topp och ändå tycks växa strof för strof, allt paketerat i en superb produktion som andas tidlös framtid.
Inte en enda gång darrar Zola Jesus på manschetten. Låtskrivandet är genialt och blandar beats, melodier och industriella kryddor hej vilt utan att det ens för en sekund känns splittrat eller konstgjort.
Låtarna tycks filtreras genom en avgrund, som man som lyssnare ömsom tittar upp från, ömsom stirrar ner i – ändå finns alltid en strimma hopp. Att fantastiska ryska poeten Anna Achmatova baklängesciteras i ”Veka” är på något vis alldeles självklart.
Trots den enorma ljudbilden och den perfekta produktionen dyker det upp små saker som känns helt oregisserade, vilket gör att Okovi känns väldigt levande.
De största ögonblicken är megamonumentala ”Exhumed”, mässande post-popdängan ”Soak”, jätteballaden ”Witness” och instrumentala avslutningen ”Half Life”, som känns som en själslig soluppgång.
I de fyra spåren är Zola Jesus så bra att det är rent orättvist – i övriga är hon ”bara” gåshudsframkallande världsklass.
Det här är en milstolpe.
[Sacred Bones / Playground, 8 september]
