När flera av dagens svenska artister försöker ta sig an större och större spelningar för snabb ekonomisk vinning är det uppfriskande och hälsosamt att även de mindre scenerna får sin beskärda del av de största stjärnorna. Att en artist som för bara ett år sedan spelade på Stockholm Stadion inför storpublik, under fem kvällar ska framföra samtliga låtar som artisten i fråga har spelat in på skiva inför en tiondel så stor publik jämfört med nämnda stadiumspelning är något vi inte direkt är bortskämda med. Frågan är när vi åter kommer att få bevittna det?
En annan fråga värd att ställa är vad som händer när man skalar av alla gigantiska ljudanläggningar och visuella ögongodis som pryder de stora scenerna och artisten endast lämnas kvar med musiken, där publiken bara är en armslängd från scenen? För visst finns det ett uns av tillfredsställelse med extra allt på stora stadium-spelningar? Det krävs både stort mod och hjärta för att våga kliva ner från den piedestal som Veronica Maggio sitter på i musiksverige och göra just det hon utsatt sig själv för fem kvällar i rad.
Det finns goda anledningar till att artister inte spelar alla låtar som de släppt på skiva för det komplicerar att behålla ett engagerande tempo rakt igenom även för album som endast är strax över trettio minuter långa. Att kasta om låtarnas ordningsföljd samt att berätta anekdoter bakom låtarnas ursprung är ett smart sätt att hålla saker intressanta. Maggio är både personlig och öppen där hon står på den lilla scenen på Mosebacketerassen i Stockholm. Med en låtlista som innehåller ”Välkommen in”, ”Satan i gatan” och ”Finns det en så finns det flera” är jobbet betydligt enklare denna fredagkväll där Maggios troligen mest omtyckta album är i fokus.
Men det som ändå fastnar på näthinnan är den något temponeddragna ”Inga kläder” som ger ytterligare en dimension till låtens innebörd. När Maggio avslutar första delen av kvällens show med endast en spotlight på henne själv, ackompanjerad av den enkla pianoslingan i ”Snälla bli min”, är det lätt att känna känslorna lite överallt.
Kvällarna på Mosebacketerrasen har annonserats med gäster och de två första kvällarna har bjudit på artister som Kaah, Annika Norlin, Petter och Daniel Adams-Ray där de framfört sin version av en Maggio-låt, som i gengäld följts upp av att Veronica Maggio gör en av den inbjudna gästens låtar. Denna kväll bjuds det på en vacker duett av Loney Dears ”Saturday Waits” som följs upp med ”Vi kommer alltid ha Paris”. Kakan Hermansson dyker upp på ”Jag kommer” och framför som Maggio kallar det ”en ännu snuskigare version än den låt hon gjort”. Sist men inte minst kliver Anna Ternheim upp och spelar ”A French love” för att sedan ge sin version av Maggios ”Pang Pang”. Gästerna är helt klart ett trevligt inslag i något som förhöjer kvällen.
Mot slutet av spelningen berättar Maggio att ibland så känns det som att det är vi mot världen, men om sanningen ska fram har hon rätt många med sig den här kvällen. För till skillnad från torsdagskvällens spelning märks det att hon nu börjar känna sig bekväm att stå där på den lilla scenen och jag kan bara tänka mig hur de två avslutande kvällarna kan bli. Medan publiken sakta rör sig mot den smala entrén, som alla försöker klämma sig ut genom samtidigt, ekar de sista tonerna fortfarande ut över staden.
