Arkivbild Veronica Maggio
Hela Let’s Spend The Night Together-konceptet kändes ganska underligt för mig redan från början. Lineupen i form av såna till synes inkompatibla artister som Hurula, Weeping Willows och Veronica Maggio fick nog fler än mig att höja på ögonbrynen.
Tanken på att två av de planerade spelningarna inte ens blev av retade upp mig, så jag bestämde till slut att åka iväg och uppleva den sista upplagan av ”den kringresande cirkusen”.
Linköping mötte mig med svarta moln och ösregn som lyckligtvis snabbt förvandlades till soligt molnfritt väder. När jag väl var på plats mitt på fältet, enligt Google Maps, tog det en stund att orientera mig, och i brist på några skyltar fick jag följa en grupp människor som slutligen ledde mig rätt till ingången.
Äran att inleda kvällen fick ett lokalt stjärnskott – Donika Nimani, vars största inspiration, likaså eventets avslutande akt, märktes av från första tonerna. Hennes spelning lyckades dock inte locka så mycket folk, förutom en liten skara Maggiofans som redan samlades längst fram i väntan på sin idol. Annars var det glest på konsertområdet, och typiskt nog så höll sig den största delen av publiken vid ölserveringen. På andra sidan stod det tre matvagnar med langos, hamburgare och kebab. För en stund tänkte jag att det bara var ett tivoli som saknades.
Jag måste erkänna att jag inte hade några stora förväntningar inför kvällen. Tvärtom så verkade hela eventet sakna mål och poäng. I mitt huvud hamnade det någonstans mellan en liten stadsfestival och Veronica Maggios konsert med flera förband. Av allt att döma så var hon kvällens huvudakt för de flesta på platsen.
Vad var de andra deltagarnas roll då? När det blev Moneybrothers tur att äntra scenen släppte han loss för att underhålla den svårflörtade publiken. Med åldersgränsen på 13 år var det inte förvånande att den bestod både av pensionärer och deras barnbarn. Till slut lyckades Moneybrother charma en del med sin halvakustiska spelning och distrahera folk från ölserveringen – om än bara för en stund.
Någonstans mellan förbanden och huvudakterna gömde sig Hurula. Jag kunde nästan känna på en fråga i luften: ”Vad gör han egentligen här?” Den minst självklara deltagaren gav kvällen kraft och länkade samman de generationer som stod framför scenen.
Popveteranerna Weeping Willows stod för nostalgiska tillbakablickar. Att Magnus Carlson hade namnsdag och fick en ros han sedan försökte dansa med, samt att han klyschigt nog tog på sig själv under ”Touch Me”, peppade bara upp den mognare delen av publiken.
Inte heller Veronica Maggio såg så övertygande ut trots större publiktryck. Ibland verkade det som om scenen inte var tillräckligt stor för henne, som kanske är mer van vid arenaspelningar numera?
Så snart sista tonen av ”Snälla bli min” slocknade bort skyndade publiken att lämna platsen. Med blandade känslor följde jag med ut i den kalla augustinatten, fortfarande undrande om det jag nyss upplevde var för lite för att kallas en riktig festival, eller för mycket för att bara vara en vanlig spelning.
