Det går att tycka många olika saker om personen Ken Ring, men det går inte att förbli oberörd inför hans instagramkonto. Dagliga stories-uppdateringar av typen ”femton identiska filmklipp där Ken åker bil längs en oändlig teplantage någonstans i världen och upprymt stönar ´te, te, te´” blir en upplyftande kontrast mot alla andras perfekt regisserade bilder från Lissabon och Bled i Slovenien.
Ken Ring gör alltså sin grej. På sitt sätt. Gilla det eller inte.
Och när han nu – efter otaliga skivsläpp, en säsongs folklighet i Så mycket bättre, och en lågintensiv konflikt med svenskt samhälle och polis som bara tycks pågå, år efter år med återkommande eruptioner – släpper reggaeskiva, så gör han det naturligtvis utan kompromisser. Inspelad live, på plats i Kingston, i självaste Tuff Gong-studion. Ja, den Tuff Gong-studion. Bobbans gamla dungeon.
Det är nog få utanför reggaekretsar som förstår hur stort det är att spela in där. Eller, för den delen, hur stort det är att lyckas få en världsstjärna som Anthony B att gästa på en i huvudsak svenskspråkig skiva. Som att Bruce Springsteen skulle gästa Vasas Flora & Fauna. Och sjunga om Bottenviken och Amazoner på bredaste New Jersey-dialekt.
Men här är alltså Anthony B, lika militant som någonsin, och i låten med samma namn sjunger han om ghettot tillsammans med Ken Ring från Västerort, Sverige. Och det fungerar. Såväl i nyss nämnda låt, som på resten av skivan.
Ken låter med sin kvasiforcerade rap genomgående som en svensk Sizzla. Det är upp till de många gästinhoppen att stå för skönsången. Anthony B har jag redan nämnt, Linnéa Samia Khalils röst passar perfekt i sorgsna ”Skriver till en ängel”. Duane Stephenson gör fin lovers rock på egen hand i ”Sarah”. Daniel Lemma är också med på ett hörn, och gör ”Matters of the heart” till skivans so(u)ligaste låt.
Textmässigt är det klassisk blicka-tillbaka-hiphoplyrik á la sena Petter som står på agendan. Till mjuk baktakt summeras ett liv som kanske mer än någon annan svensk musikers faktiskt konvergerar med de jamaicanska gästartisternas dito. Ken Ring ser tillbaka på hårda dagar fyllda med kofot, knark och kontroverser, och jämför med dagens lugna(re) livsstil där kärlek, familj och vänner står i fokus. Ungefär som Sebbe Staxx nyfrälsta image, med den skillnaden att Ken Ring faktiskt går att ta på allvar.
Bäst med En kärlek är, förutom de skimrande gästinhoppen, den totala frånvaron av sunkiga rastafarifloskler. Samt den fullständiga närvaron i de många personliga låtarna. Som nyabinghihymnen ”Caroline” till exempel, tillägnad Ken Rings storasyrra.
Roligast är det när Ken i skivans intro lyckas göra en av svensk reggaes kanske första trovärdiga pull-up:s. Så även om En kärlek egentligen mest av allt är en klassisk hiphopskiva draperad i baktakt och söt ganjadoft, är den samtidigt en av de mest intressanta svenska reggaeplattorna på senare år. Det ska väl till en Ken Ring för att lyckas med något sådant.
[Masa Music, 25 augusti]
