Engelsmannen Steven Wilson är i det närmaste att betrakta som adel i progressiva kretsar. Med sitt Porcupine Tree har han de senaste 25 åren prånglat ut långt över 100 låtar och han hade en stor del i svenska Opeths allra viktigaste utvecklingsperiod i början av 2000-talet.
Parallellt med detta har han också producerat otaliga plattor, gästspelat på minst lika många, satt ihop diverse sidoprojekt och släppt en handfull uppmärksammade soloalbum.
Wilsons femte sologiv To the Bone fortsätter på den väg som stegades upp av förra plattan Hand. Cannot. Erase. som var rejält poppigare än sina föregångare.
Den lilla dramatik och nerv som överlevde i övergången från mörka The Raven That Refused to Sing (And Other Stories) till färgsprakande Hand. Cannot. Erase. har nu i princip försvunnit helt till förmån för smittande refränger och emellanåt – märkligt nog – 80-talspop.
Det går verkligen inte att diskutera Steven Wilsons extremt skickliga hantverk från komponerande via framförande till produktion. Allt är fullständigt perfekt inifrån och ut; inte en textrad känns konstig, inte en not sitter fel och inte ett enda ljud är malplacerat.
Pianodrivna ”Refuge” och dramatiska ”Song of Unborn” står ut som stora plus, men det hjälper inte när resten av materialet mest aspirerar på att täcka in progressiv pop och rock från 60- till 80-talet enligt standardformulär 1A.
Steven Wilson är sedan länge en personlig favorit, men min musiksjäl behöver mycket mer än välpolerad perfektion, och det hittar den inte på To the Bone, hur mycket det än smärtar mig att konstatera det.
[Caroline, 18 augusti]
