Foto: Alexander Tillheden / Rockfoto
När Way Out West drog igång för 11 år sedan stack festivalen ut inte bara i en svensk kontext utan även ur ett internationellt perspektiv.
De tidiga upplagorna av festivalen tycktes följa ett noggrant regelverk för vilken typ av musik som bokades. Fokus låg på artister inom en nisch som inte direkt var överrepresenterad på svenska festivaler. Mindre etablerade artister som var på väg uppåt eller framåt i sina karriärer, gamla legendarer som fortfarande hade någonting intressant kvar att ge samt det i största allmänhet allra bästa som kunde erbjudas inom den lite mindre kommersiella musiken. Smalt, men samtidigt inkluderande. Det ofta oförtjänt kritiserade klubbprogrammet levererade år efter år en samling artister som tycktes vara utvalda med en fingertoppskänsla man som svensk festivalbesökare knappt sett maken till.
Tyvärr är festivalen inte i närheten lika progressiva i sina bokningar längre. Även om det inte fanns något uttalat ideal gällande bokningarna under festivalens tidiga år så följde man ändå ett mönster som nu sakteligen tycks brytas ner. Knäckfrågan är väl egentligen om man tappat fotfästet av ren nervositet över trender eller om man bara blivit slappa och inte bryr sig lika mycket om musiken längre?
Numera ser festivalaffischen mer ut som en ängsligt trendkänslig spotifylista än som en line up skapad av genuin kärlek för ny och spännande musik. Kommersiellt gångbara artister som Lana Del Rey, Major Lazer, Flume och Frank Ocean blandat med säkra kort som Mac DeMarco och The XX. Lägg därtill en i det närmsta vulgär besatthet av indieartister som senast kändes intressanta 2008 (Band of Horses, The Shins, Regina Spektor) utblandat med en lång rad svenska artister som man kan se på i princip vilken svensk festival som helst. Dessutom framstår det allt mer som att man försöker nedmontera klubbprogrammet genom allmänt oinspirerade bokningar och flytten till Bananpiren.
Att en festival vill förnya sig behöver såklart inte vara något negativt i sig, och jag påstår absolut inte att det inte finns intressanta akter i programmet. Faktum är att det finns rätt mycket bra, men även om jag under årets festival knockades av akter som Big Thief, Thee Oh Sees och Kikagaku Moyo är de oväntade och genuint spännande akterna helt enkelt för få. Jag minns en tid när Way Out Wests klubbprogram bestod av så många intressanta akter att man grubblade i veckor över hur man skulle prioritera. Jag minns nostalgiskt tillbaka på den tiden då man hade ångest över allt bra man skulle missa.
Problemet jag syftar på är en förflyttning som skett gradvis under de senaste åren och som accelererat ännu mer i år. Det är inte säkert att festivalen lyckats överleva så här länge om man enbart försökt återvinna ett fungerande koncept år efter år, men att man inför festivalen tycktes presentera nya kommersiella samarbetspartners lika ofta som man presenterade nya bandsläpp känns bara sorgligt. När festivalen gradvis försöker byta ut ut sin musikälskande publik mot köpstarka kunder får man också räkna med att själen försvinner. Och samtidigt som det musikaliska tycks få mindre och mindre fokus läggs mer och mer fokus på icke-musikaliskrelaterade aktiviteter i programmet. Gradvis sker en förskjutning från musiken mot en massa onödigt krimskrams vid sidan av.
Årets festival har ingen motsvarighet till James Blakes klassiska spelning i Annedalskyrkan, istället håller Alex och Sigge ett skönt snack i samarbete med ett nätcasino. Minns ni bokningar som Sunn O))), Wu Lyf och Swans? Eller bokningarna av King Krule, Kindness och Fleet Foxes när dessa var helt färska? The National i tältet innan de slog igenom på allvar? Ett av St. Vincents första Sverigebesök, John Maus vrickade spelning på Storan eller dubbeln med Okkervil River och Destroyer under samma kväll 2011?
Tror ni vi i framtiden kommer tala lika varmt om bokningen av Anders Ygeman, om alla schysta erbjudanden hos diverse klädkedjor, företagssponsrade tatueringar, energidrycksbarer, chansen att diskutera finansieringslösningar med en bank i en badtunna eller samvetesvänliga burgare från Sveriges borgligaste hamburgerkedja som vi gjorde om ovan nämnda?
Det ena behöver kanske inte utesluta det andra, men jag hade i alla fall haft lättare att smälta den skamlösa exponeringen om bokningen av musiken i alla fall kändes helhjärtad. Festivalens fokus och prioriteringar tycks inte vara helt i sin ordning. Det har tidigare gnällts om att Way Out West satsat mer på politisk korrekthet än musiken, men det torde väl ändå klassas som långt mer kontroversiellt att man nu verkar satsa på att skapa en plattform för olika företag att kränga produkter till folk än vad man gör på att boka bra musik? Det är i alla fall den bilden festivalen målar upp av sig själva. Jag hoppas innerligt att jag blir motbevisad nästa år.
