HYMNs Kristoffer Nilsson summerar årets Way Out West genom att lista 9 minnesvärda spelningar från Slottskogen och klubbarna.
Jag älskar att gå på festival i Slottsskogen. Det är ett område som betydde mycket för mig under åren när jag bodde i Göteborg. Att till exempel få sitta med en god bok i den väldoftande och blommande Azaleadalen i mitten av juni när svarthättan står på en gren bredvid och sjunger sitt finaste är ett av många privilegier i denna oas. I augusti har tyvärr azaleorna vissnat och fågelsången tystnat, men den gamla parken grönskar fortfarande på finaste vis.
I år firade jag tio år på Way Out West. Jag missade första året på grund av att jag var bortrest, men därefter har jag bara missat tre festivaldagar. I samtliga fall beroende på bröllop. Giltiga skäl, med andra ord.
Att sammanfatta allt fint som jag har varit med om i samband med dessa festivaler genom åren skulle nog bli en mindre bok så därför väljer jag, kort och gott, att tacka för alla underbara stunder jag har fått uppleva och istället fokusera blickarna på årets upplaga av festivalen. Jag har valt ut några minnesvärda spelningar och vi tar det i kronologisk ordning.
1. Angel Olsen
Angel Olsen släpper briljant musik på plattor och jag har sett henne två gånger på Pustervik genom åren. Båda gångerna har hon inte riktigt nått hela vägen fram till mig. Så är det ju ibland, att man trivs bättre med vissa artister på platta. Framför allt albumet Burn Your Fire For No Witness från 2014 rankar jag högt bland 2010-talets skivsläpp. Under torsdagseftermiddagen stod hon på Linnéscenen och inledde strålande med ”High & Wild”, ”Shut Up and Kiss Me”, ”Give It Up” och ”Not Gonna Kill You” innan tempot sänktes, och trots att låtar som ”Those Were The Days” är väldigt vackra så når de inte riktigt fram till mig. Jag tappade lite fokus, men sammanfattade ändå en fin spelning.
2. Pixies
Sista gången jag såg Pixies med Kim Deal var under festivalen Primavera Sound i Barcelona 2010 och det var även då jag senast hörde den odödliga låten ”The Holiday Song” från en scen. Hon lämnade Pixies 2013 och därefter blev det lite turbulent med nya basister som kom och gick och man släppte även ett nytt album 2014, det första på över 20 år. Under turnén 2014 såg jag dem på festivalen Northside i danska Århus, då med Paz Lenchantin på bas. Denna torsdagskväll stod återigen Paz Lenchantin på scenen tillsammans med farbröderna och de inledde blytungt med ”Gouge Away” och avslutade med ”Winterlong”. Däremellan var det ett ganska spretigt set där hits som exempelvis ”Debaser”, ”U-Mass”, ”Caribou”och ”Wave Of Mutilation” var högtidsstunder. Det som var roligast att se var att Pixies fortfarande stundtals är ett väldigt bra liveband. Fick jag höra ”The Holiday Song” igen? Nej, den spelades inte.
3. Feist
Feist har funnits med i mitt musiklyssnande i många år, både som soloartist och genom Broken Social Scene, och hon spelade även under Way Out West 2012. Denna soliga fredagskväll gjorde hon entré på scenen klädd i en ursnygg, gul klänning och vi bjöds på en väldigt fin spelning som kretsade mycket kring senaste plattan Pleasure. När hon spelade fina ”Lost Dreams” vecklades en rosamönstrad solfjäder ut bakom henne och förstärkte det visuella ytterligare. Efter ungefär halva spelningen övergick hon till att spela äldre låtar som till exempel ”My Moon My Man”, ”Let It Die” och Nina Simone-covern ”Sea Lion”. När hon spelade fina ”Century” flög en vacker skrattmåsflock söderut mot övervintringsområdena precis som de har gjort genom seklerna, och en mosaikslända patrullerade i en liten öppning mellan människorna. Det var vackert.
4. Lisa Hannigan
En av många fina saker i livet är att besöka skivaffärer och bläddra i skivbackarna. Jag minns särskilt en gång när jag var på Bengans vid Stigbergstorget för några år sedan och fick tipset att lyssna på Lisa Hannigan. Jag startade den nyköpta plattan Sea Sew när jag kom hem och tipset gick hem på alla sätt. Hon är annars nog mest känd för sin tid tillsammans med Damien Rice men i min skivsamling är hennes tre soloalbum högt värderade. Linnétältet var platsen denna eftermiddag och hon gjorde en sagolikt vacker spelning där vi bjöds på låtar som ”Prayer For the Dying”, ”Knots” och fantastiska ”We, The Drowned”. Hon hade med sig tre musiker (trummor, bas och keyboard) och de skapade en fantastisk ljudbild tillsammans. Hon framförde ”Little Bird” och ”Passenger” ensam och i slutet så nådde de hundratals såpbubblorna långsamt hela vägen upp till taket när hon spelade ”Barton”. Ja, en väldigt härlig stund på alla sätt.
5. Regina Spektor
Regina Spektor är en annan favorit. Jag har haft förmånen att se henne en gång tidigare, i Lisebergshallen 2009, så det var en mycket välkommen bokning. Hon spelade faktiskt på den allra första upplagan av Way Out West också, för elva år sedan. Det hade regnat en del under eftermiddagen och regnet fortsatte när Regina gjorde entré och inledde med ”Folding Chair”. Om det var hennes oerhörda utstrålning och fantastiska låtar som bidrog till det vet jag inte, men efter en stund avtog regnet. Vi bjöds på låtar som ”Better”, ”Après Moi”, ”Blue Lips”, ”That Time”, ”Bobbing For Apples” (de två sistnämnda ensam med gitarr) och nyare ”Grand Hotel”. Det var oerhört mycket folk i publiken och en magisk stämning skapades som kulminerade i slutet när hon avslutade ensam vid pianot och spelade ”Samson”. Publiken hjälpte henne att sjunga och till slut brast det för henne och hon började gråta. Det var en oerhört vacker stund och en enastående avslutning på en strålande konsert. ”Tack, tack” var återkommande från Regina mellan låtarna och jag säger detsamma till en riktigt fin upplaga av Way Out West i Slottsskogen.
Hur var det på klubbarna i år, undrar kanske någon? Programmet var lite bantat i jämförelse med tidigare år men det fanns, som alltid, en hel del fint att välja mellan.
6. Sunflower Bean
Under torsdagskvällen såg jag den fina New York-trion Sunflower Bean på Folk. Vi fick höra en hel del från fjolårets debutplatta Human Ceremony där ”2013”, ”Come On” och ”Easier Said” främst nådde fram till mig och det var en härlig spelning.
7. Julia Jacklin
Fredagskvällen bjöd på Julia Jacklin från Sydney. Den spelningen började lite trevande, men när hon efter en stund stod ensam på scenen med sin Fender Telecaster och spelade ”Don’t Let The Kids Win” (titelspåret från debutplattan som kom i fjol) så var det riktigt bra och tankarna svävade iväg en stund i riktning mot Angel Olsen. Hon hann även med en fin cover av The Strokes ”Someday” och hennes ”Coming Of Age” är en grymt bra låt.
8. Kikagaku Moyo
Festivalens sista spelningar blev på Folk vid Järntorget. Japanska Kikagaku Moyo bjöd på en strålande spelning och bevisade att det är ett av Japans mest intressanta och skickliga band på den psykedeliska scenen. Avslutningen med ”Smoke and Mirrors” skakade om hela Järntorget rejält.
9. Josefin Öhrn + The Liberation
Jag började lyssna på Josefin Öhrn + The Liberation ordentligt efter det att jag såg dem i samband med Liverpool International Festival of Psychedelia i höstas. Därefter har Josefin hunnit släppa ett nytt album och har bland annat spelat på Lisbon Psych Fest och stora Glastonbury. Jag hann se början på deras set där de spelade två favoriter (”The State (I’m In)” och ”Sister Green Eyes”) innan jag var tvungen att ge mig ut i Göteborgsnatten för att åka hem. Det blev en perfekt avslutning på denna utmärkta festival som innehöll så oerhört mycket vackert. Tack, tack, vi ses nästa år.
