Iiris Viljanen. Foto: Wai Kei Fung
En vill ju att sista dagen ska bli den bästa, att kroppen ska vara i toppskick för att ta sig igenom ogenomträngliga folkmassor – årets upplaga slog återigen publikrekord – utan att klappa igenom. Regnet sänkte förutsättningarna och två dagars klubbköande tog ut sin rätt. Tur att Lana Del Rey stod för 2017 års bästa verklighetsflykt.
Under lördagskvällen sprang Usain Bolt sitt sista lopp och det slutade med en sträckning – 10 års dominans fick ett smärtsamt slut. Way Out West har ägt den svenska festivalscenen lika länge, men lördagen blev mestadels en transportsträcka fram till Lana Del Rey (med undantag för exempelvis Iiris Viljanen och Frida Hyvönen). Festivalen tog sig dock i mål och det blir med största säkerhet en fortsättning.
Förmiddagen började med att jag fick ta en selfie med en blivande brudgum på svensexa. Anledning: min profil överensstämde tydligen med sinnebilden av en WoW-besökare. Nu hade jag varken midjeväska, Vans eller snickarbyxor, men det finns säkert andra viktiga trendmarkörer. Vad vet en enkel bonnpöjk från vischan?!
På dagens första spelning, med en bedårande och alldeles magisk Iiris Viljanen, var dock klädseln casual. Tillsammans med sitt fyramannaband skapade Viljanen närvaro, nerv och skörhet som satte kroppen ur balans och det slutade med att jag ville lägga mig mer ner i gräset och gråta. Oemotståndliga vardagsskildringar som ”Ska vi fira” och ”Farväl utan läppar” fick mig att sluta ögonen, glömma bort, tänka till, minnas, färdas bort, för att slutligen vakna till av publikens hjärtliga applåder. Den lilla tältscenen på Höjden har verkligen växt till sig och blivit en fin oas bland alla stroboskopliknande upplevelser.
Under öppningsdagen gav jag vädergudarna high five, men under gårdagen satte de mig verkligen på plats (liksom övriga besökare). I grunden är jag en ganska usel festivalbesökare; mina fötter värkte exempelvis redan vid festivalens andra spelning, som i mitt fall ägnades åt begåvade Lisa Hannigan. 36-åringen har en klanderfri röst och ett tonläge som påminner om hemlandet Irland. Avkopplande.
Lisa Hannigan. Foto: Samuel Isaksson
Efter Hannigan blev det dock mellanmjölk av de flesta spelningar; George Ezra har ett tonläge som dryper av feelgood, men spelningen resulterade i en axelryckning. Hitlåten ”Budapest” avslutade och den regnskogsinspirerade kulissen vittnade om huvudpersonens egentliga mål – att skapa skönt häng i sommarsolen. Conor Oberst är inte känd för att ha nära till leendet, men den forne Bright Eyes-sångaren satte sin musik i ett liknande sammanhang. Omaha-sonen bjöd helt enkelt på underhållning för stunden, som i sanningens namn skulle ha fungerat bättre vid Way Out Wests öppnande för 11 år sedan. I Linnétältet fick jag sedan uppleva Tycho framföra någon form av dussinpsykedelia.
För att lätta på stämningen passade jag på att träffa lite vänner och nya bekantskaper – dessa tre dagar har genomgående varit ett bra sätt att träffa nya och gamla vänner. Alla behöver skvallra lite med jämna mellanrum: vissa behöver prata av sig, andra lyssna. Mitt i ett samtal om japansk 60-talsrock, skräcksoul – missa inte sountracket till Blacula från 1972 – och vad som gör Kikagaku Moyo till ett måste, kom jag på att Hyvönen närmade sig slutet på sin spelning. Det japanska psykedeliabandet spelade senare under kvällen på Folk. Här kan ni läsa Pontus Flodins recension.
Frida Hyvönen. Foto: Fredrik Nystedt
Allt socialiserande fick mig således att missa stora delar av Hyvönens konsert, som övertygade med eftertryck i Linnétältet (dagens bästa regnskydd). Lite senare, på samma plats, bevittnade jag en av festivalens främsta manspread-försök när Stor skapade stämning sittandes ensam på en stol. Stockholms-rapparens konsert gav inga bestående intryck, men Cherries gästinhopp fick mig att tappa andan. Under samma tid spelade Band of Horses och den upplevelsen kunde jag ha varit utan. ”The Funeral” är dock fortfarande en riktigt bra låt.
På tal om bra låtar. Regina Spektor imponerade med en finstämd version av ”Samson”. Festivalpubliken sjöng med och det skapades en förtrollande stämning; parken förvandlades till ett stort kärlekshav och regnet lyste äntligen med sin frånvaro. Festivalens kalla pizza smakade plötsligt mycket bättre.
Regina Spektor. Foto: Samuel Isaksson
Slutligen närmade sig spelningen som alla väntat på och plötsligt lämnade VIP-folket sina platser som lämlar i jakt på föda. Huvudpersonen själv, Lana Del Rey, såg ut att ta uppståndelsen med ro och ett vant sinnelag. I vanlig ordning sattes 50-talet i fokus, men i blickfånget – flankerad av Elvis och Marilyn Monroe på storbildsskärm – stod en av vår tids starkast lysande stjärnor, som mer än någon annan speglar nuet.
Undra om lördagens halvtrötta bokningar berodde på att stora delar av budgeten lagts på att ge WoW-publiken möjligheten att få höra ”Music To Watch Boys To”, ”Ride”, ”Video Games”, ”White Mustang” eller ”Blue Jeans”? Hur som helst nådde festivalen sitt klimax och undertecknad lämnade området med ett leende.
