Längtan spirade i kroppen redan dagarna innan Way Out West. Hjärtat hoppade orytmiskt när känslorna tog språng inför varje nytt spår från senaste skivan Lust For Life (2017). Oron över att inte komma tillräckligt långt fram och lättnaden när ryktet om att Lana Del Rey skulle sjunga falskt live, visade sig vara helt fel.
Regnet hade trängt sig ända in på kroppen och kläderna var tunga och kalla. Under vanliga omständigheter hade jag gått hem men jag stod kvar, kissnödig och lyssnade på Regina Spektor, smått uttråkad då jag anade att nästa akt skulle ta både mig och andra betydligt mer med storm.
Jodå, stormen drog in och publikhavet stod magiskt tyst och beundrade Lanas mystik. Vartenda ord, varje ton och varje steg hon tog hänförde oss allihop.
Hon spelade fyra låtar från senaste albumet, ”Cherry”, ”White Mustang”, ”Change” och ”Love”. Även låtarna ”Ride” och ”Video Games” från albumet Born To Die (2012) dånade i bröstet.
Hennes sköra, än dock starka röst höll både ton och trovärdighet.
Jag har nog aldrig blivit så fascinerad av en kvinna förut. Det är något väldigt speciellt över henne utöver denna 50-tals glans och romantiska svärm hon förtrollar alla med. Hennes lugn som hon lyckas hålla genom hela konserten i kombination med sorgen i hennes ögon och de tappra försöken till leenden var både hjärtskärande och beundransvärt.
Hon försökte inte lägga på sig någon mask för att leverera till max. Hon stod helt enkelt modig, personlig och okonstlad i sin vita klänning och levererade ett fantastiskt avslut på årets Way Out West, kanske det bästa någonsin.
Lana Del Rey – You made my day.
