Jag skulle mer än gärna skriva att Pixies anno 2017 låter vitalt och intressant, men det vore dessvärre en direkt lögn. Den nydanande indierock bandet en gång var bland de bästa i världen på att leverera har byts ut mot trivsam men lite avslagen gubbrock.
På något sätt har man nästan fått ursprungsmaterialet att låta äldre än vad den faktiskt är. Volymen är lite lägre, tempot lite långsammare och oljudet är för det mesta borta. På så vis, och med hela bandets aura i åtanke, sticker gruppen ut relativt mycket i dagens festivalprogram. Inklämda mellan Migos och Frank Ocean bidrar Pixies med ett välbehövligt avbrott mot resten av den första festivaldagens artister.
Frank Blacks röst låter fortfarande fantastisk men övriga komponenter har inte direkt stått emot tidens tand med önskvärt resultat. Det må vid det här laget vara en oändligt uttjatad spaning, men faktum är att man inte nog kan understryka hur mycket bandet saknar originalbasisten Kim Deal som valde att inte hänga på återföreningen. Hennes ersättare Paz Lenchantin gör förvisso ett mer än godkänt jobb, men avsaknaden av Deals basgångar är som om någon ryckt ur ryggraden ur bandet.
Det hela börjar förvisso ganska bra i inledande ”Gouge Away”. En precis lagom klassisk låt för att få med sig publiken innan man sänker nivån av entusiasm med en rad nya låtar. Överlag är det föga förvånande de gamla låtarna som imponerar mest. ”Wave of Mutilation” och ”Debaser” sticker ut mest i sammanhanget. Enda undantaget är egentligen ”Monkey Gone to Heaven”, en ärligt talat rätt dålig låt redan från början och som definitivt inte blir bättre i en power-poppig gubbrocksversion.
Pixies jobbar sig ändå in i settet, och i takt med att tempot höjs mot slutet lyfter även låtmaterialet. Stundtals lyckas man närma sig den punk och noise musiken ändå är sprungen ur från början. Möjligen är det ett tecken på rutin, eller på att åldern kräver lite längre startsträcka.
För visst är det ändå rätt talande att det under konserten, förutom hitlåten ”Where Is My Mind?”, som renderar högst jubel från publiken är när gitarristen Joey Santiago spelar sin gitarr genom att gnida sin gubbkeps mot strängarna istället för att använda sina fingrar. Ett partytrick lika uppskattat på Way Out West som på en sextioårsfest.
