Seeming – Sol

Idag görs det sannolikt mer bra musik än någonsin tidigare. Tekniken har även gjort det enklare för oss att hitta den. Men att hitta ett nytt fulländat album är ändå svårare än någonsin. Kanske beror det på att mer frekventa, enstaka låtsläpp passar dagens konsumtionsmönster bättre. Eller för att vi som lyssnare har utvecklat ”internethjärna” i takt med att den tilltagande digitala stressen runt omkring oss har gjort vårt koncentrationsfönster snävare. Det är i vart fall ytterst sällan jag hittar ett nytt album som träffar mig lika hårt som Seemings Sol.

Seeming är huvudsakligen Alex Reed. New York-bon har tidigare bland annat varit med i darkwave-akten ThouShaltNot och skrivit den mycket ambitiösa boken Assimilate: A Critical History of Industrial Music som beskriver den – inte helt spikraka – vägen från tidiga 1900-tals-futuristen och avantgardekompositören Luigi Russolo till VNV Nation för att fastslå att den gemensamma nämnaren för vad som ryms under industrial-paraplyet är ideologisk snarare än musikalisk. Han har även doktorerat i klassisk komposition och undervisar i musik till vardags.

Andra fullängdaren Sol (debuten Madness & Extinction kom 2014) skulle lite förenklat kunna beskrivas som ett mörkt popalbum som sammanfattar alla dessa erfarenheter. Rötterna är fast förankrade i new wave, postpunk och elektronisk pop men väver samman inslag som spänner från funk till Aphex Twin-liknande IDM till noise.

Det låter väldigt eget men inte utan att det går att urskilja en del inspirationskällor. Alex har tidigare tolkat Tori Amos ”Precious Things” (och även skrivit en akademisk avhandling om hur hon och författaren Neil Gaiman refererar till varandra i sina respektive verk) och dramaturgin för stundtals tankarna till den klassiskt skolade alt-popikonens 90-talsalbum.

Den gotiska, dramatiska sångstilen lånar en del från Bauhaus-frontmannen Peter Murphy och sättet att blanda pop och klassisk kompositionsteknik med ”svårare” elektronisk musik gör det ofrånkomligt att referera till Brian Eno och David Bowies tid i Hansa-studion.

Det anmärkningsvärda är hur väl det håller samman. I kombination med det (något storvulna) existentiella temat (skivan har undertiteln A Self-Banishment Ritual) hade det, i händerna på en mindre begåvad berättare, kunnat bli snömos av alltihop.

Vemodiga vocoder-balladen ”I Love You Citizen” och catchiga retro-new wave-utflykten ”Phantom Limb” är båda nog för att motivera ett högt betyg. Det är oerhört snyggt när den gotiska industripopen i ”Knowledge” plötsligt förstärks med New Orleans-blås. Likaså när episka ”At The Road’s End” tillåts haverera i ett noisesolo, levererat av självaste Japanoise-legenden Merzbow för att glida in i skivans mest explosiva popögonblick ”Talk About Bones”.

Det här är musik som är tillräckligt inbjudande för att fastna direkt men med en detalj- och idérikedom som gör att det finns något nytt att upptäcka för varje lyssning. Det är kvaliteter som utmärker flera av de album som jag själv håller allra närmast hjärtat: Björks 90-talsalbum och David Bowies Berlin-triologi. Det är artister vars genialitet Alex Reed den här gången faktiskt är snubblande nära att tangera.