Då var sommarens andra månad slut. Det har med andra ord blivit dags för ett gäng snabbrecensioner av plattor som släpptes under juli.
Waxahatchee – Out in the Storm
INDIEROCK Tvillingarna Crutchfields föräldrar har all anledning att vara stolta. Katie följer upp Allisons fina album, som släpptes tidigare i år, med en alldeles utmärkt Waxahatchee-platta – den fjärde i ordningen. Out in the Storm är ännu ett väldigt gott exempel på att Guided By Voices-influerad indierock kan kännas högst relevant 2017. Lyssna särskilt på ”Sparks Fly” och fina balladen ”Recite Remorse”. 8/10
Laibach – Also Sprach Zarathustra
AVANTGARDE Soundtracket till teaterpjäsen Also Sprach Zarathustra, baserad på Friedrich Nietzsches filosofiska novell med samma namn, är bland det märkligaste de slovenska industrialpijonärerna Laibach har gjort sedan starten 1980. Kargt, avskalat, rått och svårforcerat men bitvis väldigt fascinerande. 6/10
Japanese Breakfast – Soft Sounds From Another Planet
INDIEPOP Michelle Zauners soloprojekt Japanese Breakfast följer upp förra årets grymma debutplatta med en ganska så medioker andra skiva. Det är snygg och fluffig indie som då och då tar några syntpoppiga utflykter, men låtmässigt håller det inte hela vägen fram. För mycket hiss och för lite hits. 5/10
Broken Social Scene – Hugs of Thunder
INDIEROCK Broken Social Scene är äntligen tillbaka – det var sju år sen senast – och levererar ett helgjutet album med fötterna stadigt i samma kanadensiska indierockmylla som framgångsrikt gött Metric, Stars, Feist, Tegan and Sara, Spencer Krug, m.fl. under 2000-talet. Musikmässigt har inte mycket förändrats, det är lika många melodiösa, skramlande, energiska gitarrer som vanligt. Det låter alltså precis som det ska, det vill säga mycket bra. 7/10
HAIM – Something To Tell You
SOFTROCK Syskonbandet HAIM bjuder på det ultimata sommaralbumet med luftiga melodier, dansanta rytmer och svängig retropop som för tankarna till grillpartyn på stranden, ljumma nätter och roadtrips längs den amerikanska västkusten. Det är välproducerat och snyggt förpackat, här finns inget som skaver eller sticker ut, på gott och på ont, det är bara att veva ner rutan, låta håret fladdra i vinden, luta sig tillbaka och njuta. 7/10
Public Service Broadcasting – Every Valley
KONSTROCK Ett konceptalbum om hur arbetarklassen i brittiska gruvsamhällen påverkas av avindustrialisering, ekonomisk kris och globala kapitalomflyttningar låter kanske inte som en säljande pitch på pappret, men blir i händerna på PSB årets kanske mest fulländade musikaliska verk. På Every Valley sammansmälter malande gitarrer, symfoniska stråkar, elektrodisco, röstsamplingar, poesi, och gästsång från James Dean Bradfield (Manic Street Preachers), Tracyanne Campbell (Camera Obscura) och en lokal manskör till något fullständigt unikt, ytterst angeläget och hjärtskärande vackert. 9/10
Arcade Fire – Everything Now
Inget varar för evigt, inte ens kallt novemberregn, sjöng Axl Rose en gång. Han hade rätt. Som när upp plötsligt blir ner och sant blir falskt och världens bästa indierockband förvandlas till urvattnad, menlös mainstreampop som består mer av fotbollshuliganibjudande allsångsrefränger, överproducerade beats och lustiga hookar än genuina låtar. Det kan vara kul ibland när ett band vill testa ett nytt sound, men det är mindre kul när resultatet blir så här strattera deutschland dåligt. Tack och lov är Arcade Fire fortfarande världens bästa liveband och precis som med Guns N’ Roses får vi väl hoppas på att de fortsätter turnera, men då håller sig till det äldre materialet. 4/10
Lana Del Rey – Lust For Life
POP Lana Del Reys nya skiva bjuder på lika delar uppgivenhet och hoppfullhet; en episk klagosång och en storslagen kärleksförklaring på en och samma gång. Sadcore i lyxig popförpackning. En platta som är enkel att tycka om. Det är svårare att sluta lyssna. Lust For Life är ett ljuvligt album som hade stått sig minst lika bra utan flera av de gäster som bjudits in. 8/10
Tyler the Creator – Flower Boy
HIPHOP Tyler går en lite mer lättlyssnad väg på Flower Boy än förut. Den där lite obehagligt mörka basen finns dock kvar, men den gör sig mest tydlig i bakgrunden där den samtidigt blandas med neo-soul inslag. Skivans stora positiva detalj är att låtarna smälter samman på ett mycket snyggt sätt och det känns som en enda lång låt som sakta men säkert förändras. 7/10
The Doppelganaz – Dopp Hopp
HIPHOP Doppelgangaz-duon glidse bort från östkusten och över till ett mer västkustliknande G-Funk och R&B-klingande sound. En glad överraskning samtidigt som de inte vandrar allt för långt borta från den stilen vi är vana vid. Matter OV Fact och EP har inte slutat att utvecklas och även om Dopp Hopp kommer irritera gamla fans som inte gillar förändring, kommer de nog locka till sig nya lyssnare. 6/10
Expulsion – Nightmare Future
DÖDSGRIND Matt Olivo och Matt Harvey har riktigt imponerande meritförteckningar, där namn som Death, Repulsion, Exhumed och Gruesome återfinns. Deras nya projekt Expulsion debuterar med sju smått briljanta spår sprängfyllda av klassisk grindcorekryddad death metal. Enda abret är speltiden, men som talesättet lyder: underbart är kort. 8/10
Livid – Beneath This Shroud, the Earth Erodes
STONER DOOM Den här genren har de senaste tio åren blivit så överbefolkad att Mumbai känns luftigt i jämförelse. Debuterande Livid från Minneapolis utmärker sig egentligen inte alls. Här finns de sedvanliga Sabbath-vibbarna och de supersmutsiga, supernedstämda gitarrerna. Bandet lyser dock lite klarare än genomsnittet när det gäller låtmaterialet. Trevligt! 6/10
Loviatar – Loviatar
PROGRESSIV DOOM Efter fyra ep:s släpper kanadensiska Loviatar äntligen sin debutplatta. Den låter verkligen helsnyggt nästan hela tiden. Det blir aldrig det minsta slentrian; ena stunden låter de som landsmännen i Rush, nästa som en poppunkorkester och däremellan som Mastodon. Som alltid är risken att det känns splittrat, men Loviatar håller sig alltid på rätt sida. Ingen revolution, men rätt lysande ändå. 7/10
