Storsjöyran: Fredagsrapport

Pet Shop Boys

Pet Shop Boys

Jag tänker såklart att det är som förr när jag nu ska gå på Storsjöyran igen för första gången sedan Bad Religion i Badhusparken. (Då räknar jag inte med att jag stod på ett bord på puben News när Lady Gaga spelade – HERREGUD vad mäktigt det var.)

Yranmedarbetarna ska verkligen ha all kredd i världen för att de lyckas boka artister som inte riktigt hunnit slå igenom och sedan gör det, eller har gjort det, när Yran går av stapeln.

Festivalen är såklart inte riktigt som förr. Allt känns krångligare nu, det flyter inte riktigt på som det en gång i tiden gjorde. Allt en ska göra känns som ett projekt och Falling Down-känslorna kommer krypande bara av att gå på toaletten.

Jag inledde mitt YRANDE redan på torsdagen då det vankades kabaretföreställning med burleskdrottningen Fräulein Frauke och spelning med Reseda som jag såg första gången 1997. ”Let’s pretend we are happy people” är en av många bra textrader skrivna av detta band som har en magisk Smashing Pumpkins-på-90-talet-aura kring sig. Ser fram emot att lägga vantarna på Reverse-vinylen som snart kommer från tryckeriet.

Jag blev peppad av hur bra allting var denna fina sommarkväll. Magic Mirrors, ett nästan 100 år gammalt spegeltält, är som ett fantastiskt hantverk. Bara att gå in i det var en upplevelse. Fräulein Frauke och ”Come to the Circus” var en färgsprakande burleskshow med mycket kärlek och skratt.

Under showen träffade jag Ewert Ljusberg, Jämtlands president, som meddelade att presidenttalet på lördag kommer att handla om humanism.

Jag frågade honom hur han planerat inledningen i år. Tidigare år har han gjort entré på både elefant och zeppelinare. Men jag fick veta att det var mycket hemligt.

Det var även en upplevelse att bli kissnödig mitt i showen. Evert ryckte tag i backstagemanagern och frågade om de hade toalett bakom scenen med orden ”vi har en kvinna i nöd här”. De hade de inte så jag fick gå ut från tältet och leta upp en bajjamaja och sedan gå tillbaka.

Vi, ja jag och presidenten alltså, klockade detta och det tog 18 minuter. Hade jag inte haft presspass hade jag fått ställa mig i den 50 meter långa kön igen för att få komma in. Mycket märkligt system. Först får folk köa för att komma in sedan får de köa igen om de varit på toaletten.

Fredagen bjuder på regn, irritation och köer. Jag tar en öl utanför Yranområdet innan jag ska in och Annika Norlin går förbi i en blå regnjacka som en vanlig människa. Kanske planerar hon inför Säkerts konsert på lördagen då de ska köra på stora scenen?

Det är samma scen som Per Gessle kämpar på när jag kommit in; hinner höra ”It Must Have Been Love” på Stortorget och det är allsång deluxe när jag snirklar mig ned mot Badhusparken. Sångerskan Helena Josefsson, som låter exakt som Marie Fredriksson, har gjort honom sällskap och jag tänker att det borde ha varit en Roxette-spelning.

Det är Marit Bergman jag vill ha, hon ska spela på ”Ångaren” och kön till den kan jag inte ens uppskatta hur lång den är. Innan vi får gå ombord meddelar de att det är begränsat med plats på den lilla båten. No shit Sherlock?! Det ser ut som att det får plats ungefär 20 personer, så liten är båten. Jag blir nästan nedslagen på väg in och lyckas inte få en plats så att jag ser någonting. Alla står som packade sillar och armbågas så jag ger upp, sätter mig vid ett bord, tänker att jag kan lyssna några låtar och sedan gå och kolla in Skott – men nej så blir det inte. Vi ska åka en tur på Storsjön. Bra idé, svårt med utförandet.

Så jag är fast på båten och får njuta av utsikten istället för av Marit då ljudet inte når fram till mig i positiv bemärkelse.

Efter båtturen kämpar jag mig upp till Stortorget genom lättklädda 20-åringar med roliga hattar och förtappade medelålders män med öltryck på tishan. Pet Shop Boys i regnet är inte helt fel trots att jag mest vill hem och sova då hela kvällen varit så omständig. Stackars Marit, hon borde fått spela i Magic Mirrors.

Pet Shop Boys är mer en visuell show än en konsert. Geometriska figurer, strobe, pastellfärger, mycket pågår på skärmarna och musiken blir lite ljudmatta. The Pop Kids Neil Tennant och Chris Lowe levererar på ren rutin och jag går leende därifrån med ”It’s A Sin” i öronen.

Storsjöyran 2017 går verkligen i nostalgins tecken tänker jag när huvudet landar på kudden.