Chaz Bear, tidigare Chaz Bundick, utnyttjar dygnets 24 timmar. Toro y Moi, artistnamnet som följt med sedan chillvwave-vurmen 2009-2010, har varit ett flitigt inslag på den amerikanska musikscenen. 2015 års album What For?, med starka indierocktendenser, fick stor spridning och skiljer sig markant från 2010 års drömska och sovrumspräglade solodebut Causers Of This. 30-åringen från Columbia, som gick på high school tillsammans med Ernest Greene aka Washed Out, har gjort allt för att utvecklas musikaliskt. Och projekten har avlöst varandra.
I mars släppte Chaz Bundick Meets The Mattson 2 analoga psychrock-skivan Star Stuff, och tillsammans med tvillingbröderna Jared och Jonathan utformades en session-liknande ljudbild, baserad på Dungen-flum, jazzfunk och progressiv 60-talsrock. Inte det bästa som genren har att erbjuda, men kul för stunden. Lyssna på ”JBS”, som fyller upp hela rummet med skimrande gitarrer och flyktiga spacerockvindar. Nu kan du radera alla bilder av långhåriga män i kaftan, för att istället fokusera på 80-talets kommersiella och synthinfluerade R&B. Visualisera Whitney Houston anno 1985.
Flera av låtarna på Toro y Moi’s femte soloskiva Boo Boo går att spåra till Houstons samarbeten med producenten och soulsångaren Kashif – med ett förflutet i 70-talsbandet B.T. Express – som var en flitig användare användare av midi-synthen. Singeln ”You And I” har en grundstruktur som påminner starkt om klassiska divalåtar som ”You Give God Love” och Where Are You”, men detta är bara ett av många exempel. Chaz har inga ambitioner om att bli en soulstjärna, men det är uppenbart att Travis Scott-samarbetet ”Flying High” från 2015 har satt sina spår. Autotune är ett återkommande element på skivan.
Dev Hynes, även känd som Blood Orange, har på ett imponerande sätt minskat glappet mellan 80-talet och modern pop. Chaz övertygar inte på samma sätt. Boo Boo saknar struktur: låtarna flyter samman och produktionen har svårt att engagera. Inspirationen är ett splittrat förhållande och hjärtesorg kan vara ett av de bästa sätten att skapa odödlig musik. Albumet glimrar till med jämna mellanrum, men saknar den rätta glöden. På melodramatiska ”No Show” och medryckande ”Girl Like You” visar Chaz klass och dessa spår höjer skivans lägstanivå markant. I sina minst inspirerande stunder är det som att Chaz fortfarande irrar runt i den kaliforniska hettan efter att ha spelat in förra årets Live from Trona ensam i Mojaveöknen.
[Carpark Records, 7 juli]
