Seafaring Strangers: Private Yacht är ett ypperligt bevis för skivsamlarnas betydelse gällande marginaliserad musik. Albumet består av 20 låtar, mer eller mindre okända, som fått en ny chans att bli upptäckta. Chicago-etiketten Numero Group har återigen gjort ett imponerande arbete.
Jag lägger själv mycket tid på att leta efter bortglömda inspelningar. Det kan handla om nöje eller research – planerar att skriva en stor artikel om 80-talscenen The Paisley Underground i L.A. – och i sistnämnda fall blir letandet mer systematiskt. Vill jag spara tid i mitt grävande, söker jag mig ofta till Numero Group, som återutgett bortglömda mästerverk i snart 15 år. Kunskapen är beundransvärd och drivet att ompaketera musikhistorien är lika stor som vid starten. Minneapolis-bandet Hüsker Dü står närmast på utgivningslistan.
Skivbolagets senaste samling fokuserar på yacht rock. En scen som växte fram i slutet av 70-talet och som blomstrade på 80-talet. Stilen uppstod på den amerikanska västkusten, därav samlingsnamnet West Coast, som sedermera utvecklades till nämnda yacht rock – musikaliskt blandas rock, pop, jazz och soul till kommersiellt gångbar radiomusik. Ett av de mest kända namnen är Hall & Oates.
Västkustrocken har under långa perioder hånats: genren har beskrivits som olyssningsbar, smörig och mansdominerad. Och dessa punkter stämmer ofta överens med verkligheten. I sina värsta stunder saknas all form av substans och innehåll. Men låtarna på denna samling håller genomgående hög kvalité.
En av invändningarna bekräftas av Numero Group själva – samtliga artister och band på Seafaring Strangers utgörs nämligen av män (men det ger förmodligen en sanningsenlig bild av 70- och 80-talets mansdominans). Det mest kända namnet är Ned Doheny, som släppte tre album mellan 1973-1979 utan kommersiella framgångar. Beverly Hills-sonen hittade sedermera sin publik i Japan. ”Before I Thrill Again”, som finns med på denna skiva, är dock av senare datum och hittas på 1991 års Love Like Ours. Låten tillhör inte Dohenys bästa, men har ett skönt driv. Jag föredrar 70-talsinspelningar och börja gärna med ”On And On” från 1971, som skrevs till Cass Elliot och Dave Mason. Dohenys softa sida fanns med redan från början.
De flesta låtar på Seafaring Strangers är inspelade mellan 1975-1985. En självklar favorit är Country Comfort, vars blandning av hawaiiansk folkmusik och Crosby, Stills, Nash & Young, ger en bra bild av bandets harmonier. ”To Be Lonely” släpptes 1975 och hittas på albumet We Are The Children (kan även rekommendera Bread-covern ”Make It With You”). Samma år kom Jeff Harringtons ”Kristi”. Det finns även plats för contrysoul och Rob Gailbraith ”Tell Me With Your Eyes (Just Be You)” har alla förutsättningar att bli en favorit på sommarfesterna runt om i landet. Gailbraith hängde med Kris Kristofferson, Tony Joe White, Larry Jon Wilson och Donnie Fritts.
Denna samling hade inte varit något utan välproducerad discopop och Jim Spencers glittrande ”Wrap Myself Up In Your Love” sätter sig efter första lyssningen. Detsamma gäller Michael Miglios ”Never Gonna Let You Go” från 1980. I båda fallen är ljudbilden cheesy, men samtidigt lyxig och luftig. Produktionerna hamnar på rätt sida gränsen. Hög tid att skåla i champagne.
På Seafaring Strangers prioriteras havsljud, texter om att åka båt, men de varma känslorna ger även plats åt vemodiga tongångar. Chuck Senriks ”Don’t Be So Nice” påminner om Nick Drake och kan bäst beskrivas som elektronisk folkrock. The Breathers fantastiska ”Don’t It Make You Feel” kretsar kring längtan och saknad, och tangerar The Beach Boys tidiga 70-talsinspelningar. Oemotståndligt. Samtliga låtar är inte lika bra, men i det stora hela har Numero Group lyckats med målsättningen att presentera bortglömd västkustrock för en ny publik.
[Numero Group, 16 juni]
