Foto: Viktor Wallström/Rockfoto
Fredagen på Roskilde präglas av regnet, som inte avskräcker festivalens hängivna besökare men som gör att många söker sig till områdets små oaser och scener med tak. Vilket är festivalens mysigaste ställe en dag som denna? Vår utsände skribent Krister Bladh rapporterar.
Svagt påverkade av gårdagens långa arbetspass (som slutade klockan fem på morgonen) inleder vi dagen på backstageområdet, som egentligen inte är särskilt exklusivt eller spännande. Här finns 1000-tals människor som känner sig lite bättre än den genomsnittlige besökaren, och ganska mycket äldre.
Det är aningen mindre lerigt och luktar aningen mindre urin. Men egentligen är det precis lika regnigt och omysigt som resten av området på en regnig dag – alla artisterna hänger ju ändå i ett eget separat område. Vi dricker bourbon-drinkar och diskuterar vad vi ska se under dagen.
Angel Olsen blir teatralsk. Foto: Krister Bladh
Först besöker vi Avalon-scenen för att se amerikanska Angel Olsen, som är en av de akter jag har sett mest framemot. Avalon är inredd som en teater och har en balkong längs med ena kanten. Där uppe ställer vi oss och vaggas in i Olsens drömska altcountry. Det låter markant mindre poppigt än vad hennes senaste album gör och kompbandet borde få ett pris för att vara festivalens mest välklädda band.
Olsen är lika bitsk som hon uppfattas på skiva och gör sitt bästa för att få eftermiddagspubliken att ”hålla käften för fan”. Men som befarat är spelningen satt alldeles för tidigt på dagen för att musiken ska göra sig riktigt angelägen. Däremot imponerar Olsen stort med både sin röst och sitt musiksinne och jag ser fram emot att se henne på en lite mindre scen.
Trentemøller. Foto: Krister Bladh
Avalonscenen är min favorit på festivalen, just på grund av dekorens höga mysfaktor. Min kollega Dennis hävdar istället att Arena är i särklass mysigast. Det är den största scenen som befinner sig under tak, men vad är det som gör den mysigast? Det är formen på tältet och det faktum att det är ganska stora artister som placeras här. Det gör att folk står packade som sillar, det blir varmt och skönt och man känner sig innesluten av musiken.
Idag ser vi Trentemøller på Arena och jag blir verkligen positivt överraskad. Dansken har rört sig långt bort från den elektroniska dansmusik han inledde sin karriär med och det han bjuder på under fredagskvällen skulle jag snarare kalla darkwave eller varför inte industrirock?
Publik under Father John Mistys konsert. Foto: Krister Bladh
Däremellan försöker vi oss på att titta på Father John Misty i regnet, men vi står ut i ungefär 10 minuter. Han är helt enkelt en obegåvad musiker och stråkorkestern han har med sig måste vara väldigt uttråkade av att spela de fyra ackorden per låt. Publiken är lyrisk och följer hans oändliga poserande med fastklistrade ögon.
Vi gäspar och letar oss istället bort till Art Zone, som är det bästa stället att snooza en regnig dag som denna. Det är helt enkelt ett tält med grus på marken och stora vita kuddar att sträcka ut sig över. En annan stor fördel är närheten till den kanske enda baren på festivalområdet där man kan köpa bubbel. Det gäller bara att hålla sig undan de märkliga små ”happenings” som händer här. En improviserad konsert med triangelklink är inte det bästa för en bakfull hjärna.
Jagwar Ma. Foto: Krister Bladh
Vi gör vårt bästa för att undvika Foo Fighters och halkar över leran tillbaka in på Avalon. Här spelar australienska Jagwar Ma för en liten men trofast publik. De blir dagens största behållning och lyckas få många trötta och dyngblöta fötter att dansa.
De påminner om allt ifrån Holy Fuck till The Stone Roses – sångaren Gabriel Winterfield är faktisk ganska lik Ian Brown. Framför allt är det samplingarna som räddar musiken från att vara en dålig madchester-kopia och Jono Ma som står för elektroniken är otvetydigt bandets mittpunkt. Det finns inget bättre än att dansa i ett tält för att glömma bort regnet och misären där ute.
The Avalanches. Foto: Krister Bladh
Vårt bästa tips för att maxa mysfaktorn under en regnig Roskildefestival är att ha ett torrt ställe att bo på. Själva bor vi i en villakällare inne i stan och trots att det är en rejäl promenad hem, är själva tanken på att kunna krypa ner i varm säng det som får en att kunna slappna av de där sista timmarna på festivalen.
Vi bestämmer oss för att sluta på topp och avrundar natten med att se The Avalanches på Apollo, som ligger på krypavstånd från Pavillion. Och tur är väl det, för regnet håller i sig och vid det här laget är gyttjan ganska djup. När bandet går upp på scen är det som om de senaste 16 åren aldrig hänt, utan Avanlanches får publiken att festa som om det vore 1999. Eller i alla fall 2000, då förra albumet Since I Left You kom ut.
De nya låtarna är helt fantastiska i livetappning och de nya vokalisterna Spank Rock och Eliza Wolfgramm levererar rimmen med tyngd. Men den största behållningen är trummisen Paris Jeffree, som inte bara är den bästa trummisen jag har hört i år utan också underhållande att titta på.
