Foto: Pao Duell/Rockfoto
I nästa vecka går startskottet för Roskildefestivalen och HYMN kommer givetvis att vara på plats. Vi börjar ladda redan nu genom att låta Joseph Pollack lista 10 favoritspelningar från de senaste 10 årens festivalomgångar.
OFWGKTA (2011)
Scen: Cosmopol. Tid: Lördagen, 15.45
Odd Future Wolf Gang Kill Them All, som OFWGKTA var förkortning för, var den absolut hetaste akten som Roskilde hade bokat 2011. Visst var det en större publik under Arctic Monkeys, M.I.A och Kings of Leon, men alla som var någorlunda intresserade av ny musik befann sig denna varma eftermiddag på Cosmopol på grund av dessa unga herrars punkiga rykte.
Vi blev inte besvikna. Tyler, the Creator hade brutit benet på en tidigare konsert och kom in i rullstol på scenen. Han lät två danska killar i vargkostym komma upp och rulla runt honom medan han rappade. Han lyckades till och med göra en stagedive från sin rullstol. Var det en konsert eller bara ett stort märkligt spektakel? Svårt att säga, men ingen gick missnöjd därifrån.
Susanne Sundfør (2015)
Scen: Avalon. Tid: Fredagen, 14.30
Jag hade redan sett Susanne Sundfør två gånger tidigare. På Stockholm Music & Arts och Øyafestivalen i Norge. Men jag såg nu väldigt mycket fram emot att se henne i ett tredje land, då 2015 var året då hon släppte skivan Ten Love Songs – hennes bästa album hittills.
Trots att man inte riktigt hunnit vakna till från sin bakfylla riktigt än och svettades i det trånga Avalon-tältet, så fick hon mig att vakna till liv och även gråta en liten skvätt.
Afrocubism (2011)
Scen: Arena. Tid: Söndagen, 16.00
Afrocubism var ett så kallat “world”-band i dubbel bemärkelse. Musiker från Kuba och Mali samarbetade för att göra en skiva tillsammans och turnerade sedan världen över med denna musik. Lyckligtvis stannade de i Roskilde och råkade spela denna musik inför en 21-årig trött festivalare.
Jag tror detta var första gången jag orkade gå och se ett ickevästerländskt band på Roskilde, något som blivit obligatoriskt för mig sedan dess. Roskildes bandbokare lyckas alltid hitta guldkorn i alla världens hörn, så det slår liksom aldrig fel.
Iron Maiden (2011)
Scen: Orange. Tid: Torsdagen, 21.30
Det hade regnat i stort sett hela dagen och vi var nog många som oroade oss för att det skulle bli än värre mot kvällen. Men precis innan Iron Maiden skulle göra entré dök solen upp. Lättnad uppstod, det var äntligen över. Vi slapp se konserten i trista regnponchos.
Bruce Dickinson gick ut på scenen och ropade “ROSKILDE! YOU MADE IT STOP RAINING”. Bland alla saker han hade kunnat skrika där uppe på scenen så satt detta helt perfekt. Vi visste att det inte var något inövat som han sa under varje konsert denna turné, vi förstod också att han nu förväntade sig att vi, publiken, som hade stoppat regnet från att falla, även skulle leverera som rolig publik. Det var helt genialt.
Resterande konsert hoppade Dickinson runt på scenen som att han precis fått använda sina ben för första gången. Som att det var första gången någonsin han fick leva ut och spela för en sån här stor publik (även om man vet med sig att han gjort det ett par tusen gånger sedan 80-talet) Det var genuin spelglädje och jag älskade varenda sekund.
Chinese Man (2013)
Scen: Cosmopol. Tid: Torsdagen, 20.30
Det förvånar mig än idag att Chinese Man inte är ett större namn. Detta franska elektrokollektiv har gjort otaliga låtar som hade kunnat vara riktigt stora hits. På scen var det mycket som andra elektrospelningar, men de samplade låtarna hade synkade filmer och animationer från gamla svartvita filmer blandat med pålagda 3D-animationer. Allt var dock inte samplat, i låten med trombon, så kom det upp en trombonist och spelade. På flera av låtarna kom en rappare upp och fick igång publiken.
Andra elektroakter har mycket att lära av Chinese Man.
Dead Rat Orchestra (2013)
Scen: Gloria. Tid: Lördagen, 00.00
Metallica hade börjat spela på Oranga scenen. Sigur Rós skulle precis börja spela på näst största scenen. Däremellan hittar vi den minsta scenen Gloria. Dit jag, min bästa vän och runt tio andra tappra själar samlats för att se den skäggiga trion Dead Rat Orchestra.
Stämsång, dragspel och en slags känsla av att man hamnat på en bakgata i New Orleans för att skåda det här. Kanske var det just för att vi var där när tusentals andra människor omkring oss upplevde helt andra konserter som gjorde det så bra. Men magiskt var det.
The Alaev Family (2012)
Scen: Gloria. Tid: Torsdagen, 21.30
Jag hade redan sett The Cure på Hultsfred den här sommaren och jag valde därför att se denna tadjikistanska familj, numera bosatta i Tel Aviv, på festivalens minsta scen när dessa två band krockade.
Jag kan ingenting om Tadjikistan, deras folkmusik eller kultur. Men jag vet att jag dansade mig svettig i en timme till väldigt häftig musik. Väl ute från tältet såg jag att The Cure var inne på sina extranummer vid största scenen, jag tog en svalkande öl och ångrade inte en sekund det konsertval jag nyss gjorde.
Tame Impala (2016)
Scen: Arena. Tid: Fredagen, 23.30
Vi visste på förhand att Tame Impala på näst största scenen skulle bli trångt, så vi såg till att ta en bra plats i god tid. Redan en timme innan började det bli svårt att få en bra vy över scenen.
Och det märktes tydligt när ”Let it Happen” väl gick igång att alla i publiken var svinpeppade. På alla låtar. En nästintill sorglig sak som ibland händer på konserter är att större delen av publiken bara vill höra hitlåtarna. Men här hade alla lyssnat igenom alla skivor. Det märktes alltså knappt när en hitlåt väl kom, för publiken var så jävla igång från början till slut. För många av oss så var det troligtvis det närmaste vi kommit religion.
Judas Priest (2008)
Scen: Orange. Tid: Lördagen, 19.00
Jag hade velat se Judas Priest live i flera år och jag hade velat gå på Roskildefestivalen i flera år också. 2008, 18 år gammal, lyckades jag på något galet sätt fånga två flugor i en smäll. Jag hade aldrig varit på en så här stor konsert någonsin. Visst, jag hade sett Radiohead och Nick Cave tidigare på samma festival, men det var inte samma sak.
För Judas Priest köade jag i tre timmar, fick stå allra längst fram och jag kunde varenda textrad utantill. Att vara ett stort fan av ett band när man är ung och få uppleva den känslan jag kände när jag stod längst fram på oranga scenen borde alla få uppleva någon gång i sitt liv.
Lykke Li (2014)
Scen: Arena. Tid: Torsdagen, 20.00
Den gången min pappa skällde ut mig som liten för att jag råkade välta en tavla på hans huvud. Den gången jag som åttaåring gick in i en stentrappa och skrapade upp hela benet. Den gången min första flickvän gjorde slut med mig som sjuttonåring. Visst har man haft tillfällen då man gråtit mycket. Men inget slår Lykke Li på Roskilde 2014.
Det var fjärde gången jag såg henne live och fjärde gången jag stått längst fram, så egentligen borde jag ju varit beredd. Men det var något som slog slint i mig. Kanske var det att jag hunnit lyssna in mig på I Never Learn? Kanske var det för att hon körde min favoritlåt ”Love Out of Lust” som jag hittills inte hade fått se live? Kanske hade jag börjat bli blödigare med åren? Kanske blev man extra känslig för att det var festival?
Det var i alla fall detta en helt perfekt konsert på alla sätt.
