S.P.O.C.K arkivbild. Foto: Adrian Pehrson / Rockfoto
Det är strålande solsken över Trollhättans folkpark hela lördagen. Jag inleder dock festivaldagen inomhus vid den mindre scenen Stella. Precis som under förra året tilldelas en del programutrymme åt svenska, nya ”up and coming” akter.
Göteborgska electropop-nykomlingarna Human Lynx gör ett snyggt och visuellt tilltalande set. Estetiken, den androgyna framtoningen och de teatrala inslagen gör det ofrånkomligt att associera till Lizette Lizette. Några timmar senare står hon för den soldränkta dagens allra bästa inomhusspelning.
Lizette Lizette släppte tidigare i år albumet Queerbody vars titel är tänkt att även beskriva musiken som, namnet till trots, inte har särskilt mycket med EBM att göra utan ligger närmre vad hennes partner Nicklas Stenemo gör i Kite. Iklädd överdimensionerad uniformsjacka och platådojor värdiga Spice Girls är hon en mycket karismatisk scenpersonlighet. Hennes röst är stark nog att tränga igenom metalcorebandet Walking With Strangers soundcheck.
Lizette Nordahl, som hon egentligen heter, är uppbackad av två lika stilmedvetna kompmusiker och bakgrundsprojektioner, delvis lånade från hennes videos. Bland annat flimrar de barnförbjudna fetischklubbsscenerna förbi under hennes hittills största popögonblick ”Sober Up”.
Några timmar senare spelar brittiska aggrotech-akten Pretty Addicted på samma scen. Sångerskan Viscious Precious punkiga stil är ett välkommet brott mot genrens typiska ”brölsång” och Viscious tar även hem priset för dagens mest energiska/galna frontkvinna.
The 69 eyes arkivbild. Foto: Niklas Gustavsson/Rockfoto
Lördagens första headliner på stora utomhusscenen nådde sin formtopp under slutet av 90-talet. Project Pitchfork har förblivit aktiva sedan dess och genom åren hunnit släppa 17 (!) album. De gothinfluerade electroindustrial-tyskarna sneglade inledningsvis mycket åt idolerna Skinny Puppy men fann snabbt en mer melodiös och rätt så egen stil, likväl typisk för det som i hemlandet kallas ”Schwarzen Szene”. Och det blir generöst med hits: ”Timekiller”, en låt som många Subkultbesökare nog har festat till i sin ”ungdom”, dyker upp redan som andra låt och följs av ”Rain” och sedan en knäckande ”Alpha Omega”. Att Project Pitchforks livesättning är utökad med två analoga trumset är ett lyckat drag som ger både mer tyngd och en organisk känsla åt musiken.
VIP-området är ett nytt inslag på årets Subkultfestival. För några hundralappar extra har man chansen att (eventuellt) få mingla med artister och köpa öl en tia billigare än i den vanliga baren (ett erbjudande som inte särskilt många biljettköpare tycks ha nappat på). Där finns även en mindre scen med några akter av mer lågmäld karaktär.
Under lördagen spelar bland annat Riket där. Folkduon, som även besökte festivalen ifjol, skulle kunna beskrivas som ett gotiskt First Aid Kit. Stämsången är i paritet med systrarna Söderberg men framtoningen och ämnesvalen är mörkare och får mig även att tänka på Chelsea Wolfe. Den korta spelningen får mig att se fram än mer emot debutalbumet som väntas vara på gång under hösten.
Desto mer publik drar dagens två avslutande akter. Finska The 69 Eyes gör en energisk, grymt underhållande uppvisning i vad de själva kallar goth ’n’ roll och den familjära stämningen på Subkultfestivalen är sällan så närvarande som under kvällens allra sista spelning med S.P.O.C.K. Det blir allsång till klassiker som ”Dr. McCoy” och ”E.T. Phone Home” och uppskattningsvis hundratals synth- och gothdiggare hoppar upp och ned i takt.
