Justin Townes Earle kliver avslappnat upp på scenen och stämmer sin gitarr. ”Sorry, my guitar is in some weird state” säger han och ler. Med sig har han Paul Niehaus (som även spelat med Lambchop, Calexico, Iron & Wine och Bobby Bare Jr) på gitarr och pedal steel. De må vara bara två, men det räcker gott och väl. Det är härligt avskalat och familjärt, precis så som americana är när den gör sig som bäst.
För sitt nya album Kids in the Streets som släpptes i maj i år så har Justin Townes Earle lämnat tryggheten i Nashville och provat sina vingar i Omaha, tillsammans med producenten Mike Mogis (Bright Eyes, First Aid Kit, M. Ward m.fl.) och americana-labeln New West Records. Detta nya samarbete i kombination med ett stundande faderskap verkar, den hårda uppväxten till trots, ha gett honom en mer positiv syn på livet och det återspeglar sig även i musiken. Earle har i en intervju förklarat att albumet för honom är en form av bearbetning av det ganska utsatta och rotlösa liv han levde mellan åren 15-25, vilket även är titeln på en av låtarna på albumet. Just denna får vi inte höra ikväll, men flera av de andra och en av höjdpunkterna är den vemodiga ”What’s She Crying For” där även Niehaus får komma till sin rätt med sin pedal steel.
Mellansnacket är underhållande även när det är tungt och vi får höra små anekdoter och korta förklaringar inför varje låt – vissa djupare än andra. Många av alstren är starkt kopplade till platser och personer som på olika sätt varit betydelsefulla i Earles liv – familjemedlemmar såväl som artister som influerat honom, exempelvis Billie Holiday och Hank Williams. Det blir en behaglig blandning av vemod och lättsamhet, och Holidays tragiska livsöde som inspirerat till ”Someday I’ll Be Forgiven For This” vägs upp med låtar som exempelvis den lite mer lättsamma ”Move Over Mama” som i sin tur handlar om när ens partner helt enkelt blivit lite för van med att sova ensam och tar upp lite för stor del av den gemensamma sängen.
Förra gången Justin Townes Earle besökte Malmö så var det inför ett slutsålt KB. Ikväll är det inte riktigt lika mycket folk, vilket jag är glad över med tanke på den värme som finns i lokalen, men stämningen är hur som helst hög och en står gärna och svettas lite till det här. Earle och Niehaus förärar oss med två extranummer och avslutar snyggt med hitlåten ”Harlem River Blues” som blir en väldigt tacksam avslutning.
Earle är vedertaget noggrann med att söka sig till sådant som känns äkta och personligt. Han tar sin musik på stort allvar och måhända att han levt lite i skuggan av sin far Steve Earle, men har idag växt sig duktig nog att rivalisera med honom – om ett sådant intresse någonsin skulle infinna sig.
Bild från spelningen på Nalen i Stockholm 16 juni. Foto: Nathalie Pentler/Rockfoto
