Jag upptäckte Roxy Music som tonåring när jag såg kultklassikern Velvet Goldmine (1998), förmodligen den film som påverkat mig allra mest och inte minst mitt musikintresse. Filmen är mycket löst baserad på David Bowies liv och karriär och kretsar kring den fiktiva glamrockstjärnan Brian Slades uppgång och fall. David Bowie själv tog avstånd från projektet och vägrade ge regissören Todd Haynes rättigheterna att använda hans musik. Soundtracket består istället av låtar från bland andra Roxy Music, Brian Eno, T. Rex, Lou Reed, New York Dolls och The Stooges.
Velvet Goldmine kan beskrivas som en explosion av glitter, glam, fjäderboor, platåskor, Ziggy Stardust-referenser, Oscar Wilde-citat, bögromantik, droger och dekadens. Den är en överdriven, romantiserad och tvistad skildring av den bubblande ungdomskulturen i 1970-talets London, som transporterar tittaren till en glamourös värld av ändlösa fester, legendariska rockkonserter och fantastisk musik. På samma sätt som det är uppenbart att karaktären Brian Slade/Maxwell Demon är baserad på David Bowie/Ziggy Stardust och hans älskare Curt Wild på Iggy Pop, finns det inga tvivel om att filmens androgyna och excentriska popguru Jack Fairy hämtat inspiration från Bryan Ferry, sångare i Roxy Music och sedermera firad soloartist.
Bryan Ferry, kallad för “dandy of the bizarre” av Rolling Stone i en artikel publicerad 1975, var alltid den eleganta, sofistikerade croonern, för polerad för den trashiga glam- och punkrockscenen, men samtidigt tillräckligt egensinnig och artsy för att tilltala weirdos och freaks i dessa subkulturer. För mitt vilsna tonårsjag blev han en given stilikon och rebellisk förebild. Hans Roxy Music, bildat tillsammans med geniförklarade Brian Eno (som troligen också lånat sitt visuella uttryck till Jack Fairy), gjorde intelligent, eklektisk och teatralisk musik som starkt influerat den efterkommande new waven och synten. Roxy Music gav ut åtta studioalbum mellan 1972 och 1982 då bandet lades ner, men Bryan Ferry inledde sin solokarriär redan 1973 och har sedan dess släppt ett femtontal album under eget namn.
När Bryan Ferry kliver upp på scenen på Sofiero i Helsingborg är det exakt 45 år sedan Roxy Music släppte det självbetitlade debutalbumet och faktiskt första gången jag ser honom live. Klädd i stilig mörkblå kostym, matchande scarf och ett bländande självförtroende hälsar han publiken välkommen. En sak blir genast väldigt uppenbar. Jag är förmodligen yngst här. Alla andra runt omkring mig är typ 60 bast. Det är kanske inte så konstigt, de var i rätt ålder när Ferry hade sin storhetstid, men samtidigt är det lite tråkigt att yngre generationer inte tycks ha hittat hans musik. Jag borde kanske inte vara förvånad, nästan ingen i min bekantskapskrets lyssnar på Roxy Music eller har någon särskild relation till Ferry och då vågar jag ändå påstå att mina vänner nog är mer musikintresserade och kunniga än genomsnittet.
Jag vill inte framstå som en elitistisk gerontofob, men publikens ålder är antagligen en anledning till varför konserten blir en ganska avslagen tillställning. Ferry gör så gott han kan, uppbackad av sitt niomannaband, en gigantisk discoboll och en gudomlig låtkatalog bjuder han på en svängig hitkavalkad, som på sin höjd möts av försiktiga höftvickningar och artiga applåder. Att det fortfarande är ljust ute och att halva publiken sitter bekvämt i sina brassestolar eller på sina picknickfiltar bidrar inte heller till någon partystämning.
Jag och mitt lilla sällskap verkar vara de enda förutom bandet som är intresserade av att dansa och rocka loss. Inledningen med bland annat “Slave to Love”, “Ladytron” och “Bitter-Sweet” är helt enastående, men ganska snart står det klart att det här kommer att bli en ojämn historia. Bäst är Roxy-låtarna och solomaterialet, sämst är all den onödiga utfyllnaden. ”Simple Twist of Fate” finns med på Ferrys meningslösa hyllningsalbum Dylanesque och låter i denna tappning mer som Christer Sjögren än Bob Dylan. Bisarrt nog verkar den nostalgikåta publiken gå igång på detta och detsamma gäller den hopplöst daterade versionen av Neil Youngs ”Like A Hurricane”, som dränks i saxofoner och sunkig 80-talsproduktion. Överlag är det åtminstone tjugo saxofonsolon för mycket denna kväll och i kombination med otaliga instrumentala partier, gitarrexcesser, munspel och gubbfunk blir det stundtals rätt tröttsamt, särskilt i konsertens mittparti då jag faktiskt slutar lyssna och går iväg en sväng.
Trots detta slås jag av hur modernt och relevant mycket av Bryan Ferrys musik fortfarande låter. Live är ”Windswept”, ”Bête Noire” och ”In Every Dream Home a Heartache” snygg, suggestivt uppbyggd elektronika som lika gärna kunde ha spelats in idag. Avslutningen består av en imponerande samling klassiker och vi skäms bort med ”More than This”, ”Avalon”, ”Love is the Drug”, ”Virginia Plain”, ”Do the Strand” och “Jealous Guy”, vilka följer på varandra som pärlor på ett halsband. Efteråt vet jag inte riktigt hur jag ska värdera den här spelningen. Även om det mesta var bra var det inte magiskt och ungefär så långt bort från den glittrande och livsbejakande extravagansen i Velvet Goldmine man kan komma. Självklart är jag glad över att jag äntligen fått se min gamle hjälte in action, men samtidigt har jag en stark känsla av att det var minst 35 år för sent.
Bryan Ferry spelade på Sofiero den 13/6, fotot är från Gröna Lund den 15/6.
