Musik har likt mycket annat blivit en färskvara, slit och släng-mentaliteten är påtaglig och dagens PR-bolag jobbar stenhårt – utifrån givna kommersiella ramar – för att maximera uppmärksamheten (i max två veckor). Men utanför denna värld existerar otaliga artister, band och musiker som drivs av andra krafter och Kansas City-begåvningen Kevin Morby är en av dessa.
I 18-årsåldern flyttade Morby till New York, hängde med Woodsist-människor, men inför 2013 års solodebut The Harlem River packades återigen resväskan: han flyttade till västkusten och Los Angeles. The Big Apple har dock fortsatt att prägla hans musik och på fjärde skivan City Music listas Lou Reed, Ramones och Patti Smith som stora inspirationskällor. Och Morby har på ett övertygande sätt fångat en rökig 70-talskänsla.
Albumtiteln säger vad låtarna handlar om; detta är en platta inspirerad av att bo och vistas i storstäder, i en miljö där människor både lever och dör ensamma, sammanvävda men ända åtskilda. Vid releasen av förra skivan Singing Saw – en av förra årets bästa album – läste Morby en artikel om George Bell som dött ensam i sin lägenhet och ingen upptäckte att hans kropp förrän långt senare. Bell avled i en hög av sopor och misär. Historien utgör incitament till skivans karaktär och har med största säkerhet påverkat ljudbildens ödsliga karaktär. På ett mer övergripande plan har Morby velat fånga stadslivets skiftande karaktär, där sammanvävda händelser och enskilda människoöden färgar tillvaron – de flesta låtar utspelar sig nattetid och Morby har även spelat in sången under dygnets senare timmar.
Nu är inte Morby först med att sjunga om storstadens påverkan och myller av människor. Han väljer själv att lyfta fram Reed, vars påverkan går att spåra till både musiken och sättet att sjunga, vilket ger en storstadskänsla per automatik. Lyssna på fina ”Pearly Gates”, som hamnar i skarven mellan 60- och 70-tal. Andra låtar drar åt ett mer stökigt håll. Ramones-hyllningen ”1234”, med citat från Jim Carrolls [1949-2009] klassiker ”People Who Die” från 1980, är en rak punkrockslägga med skönt driv. Ett spår som kommer att få gubbarna att svettas på Woody West/Pustervik om ett par veckor.
Skivans andra punklåt är en tolkning av Germs ”Caught In My Eye”, som i Morbys version omvandlas till en somrig och trivsam folkpoplåt. Bongotrummor och en akustisk gitarr sätter stämning. Shane Wests hårda attityd är som bortblåst.
I det stora hela är Music City en nedtonad och reflekterande historia. Öppningslåten ”Come To Me Now”, som på ett snyggt sätt fångar övergången mellan kväll och natt, är bland det bästa som Morby spelat in. Produktionen – albumet färdigställdes av Richard Swift – är svävande och i bakgrunden hörs en 1800-talsorgel. Oemotståndligt. På andra håll varvas snygga arrangemang och träffsäkra texter, med att Meg Baird träder in och läser ur Flannery O’Connors [1925-1964] klassiker The Violent Bear It Away från 1960 (i svensk översättning Och stormen för oss vidare). Låter det högtravande? Inte alls, skivan hålls samman av en avslappnad och mjuk attityd.
Morby är 29 år. Han borde vara 69 år. Jag antar att det är i mötet mellan det gamla och det nya som gör Music City till en av årets finaste skivor. Vid enstaka tillfällen trampar dock albumet vatten, men det går att ha överseende med.
[Dead Oceans, 16 juni]
