I februari i år släppte Dirty Projectors sångare, och numera enda medlem, David Longstreth ett självbetitlat album som på ett relativt explicit sätt behandlade Longstreths uppbrott med tidigare bandmedlemmen Amber Coffman. Bara några månader senare är det nu Coffmans tur att ge sin sida av historien med sitt första soloalbum.
Där Longstreths version av uppbrottet var smutsigt, stundtals småsint och fullt av både självömkan och genuin ångest tycks Coffmans album istället, åtminstone utåt sett, anta en mer värdig form. För även om Dirty Projectors-skivan på många sätt var fullkomligt briljant så framstår Longstreth knappast som supersympatisk.
Med City of No Reply vägrar Coffman sänka sig till samma nivå. Albumet är en sval R&B-doftande popskiva som på ett sorgset men samlat vis kontemplerar över förhållandets slut. Coffman väljer även att inte dra uppbrottstemat lika långt som Longstreth och även om albumet rent tematiskt rör sig kring förlorad kärlek blir det aldrig lika utpräglat. Istället antar Coffman en nästan triumferande ton där albumet huvudsakligen fungerar som en motsats till självömkan. Frihet, självständighet och tro på det egna jaget, men samtidigt rädsla och osäkerhet kring den ovana ensamheten.
Inledande ”All to Myself” och ”No Coffee” är lekfull popmusik som trots det deppiga innehållet känns genuint kul att lyssna på. Även om tilltalet är helt annorlunda finns det en del i musiken som påminner om Dirty Projectors sound under den period Coffman ingick i bandet. Att låta Longstreth producera skivan känns som något av ett genidrag. Det finns något mångbottnat i att den person skivan handlar om även på ett musikaliskt plan genomsyrar skivan med sina musikaliska särdrag. Trots det bör man vara noga med att påpeka att skivan är Coffmans egen från början till slut.
Under hennes tid i Dirty Projectors kunde man ofta önska att hon skulle få lov att ta mer plats och här visar hon att hon står alldeles utmärkt på egna ben som soloartist. Den som hoppas att Coffman solo skulle låta som de Dirty Projectors-låtar som centreras runt henne kommer dock bli besvikna. City of No Reply är mer poporienterad och betydligt rakare än något som kommit ur New York-bandet.
City of No Reply är ett ambitiöst och innehållsrikt popalbum som smälter samman 70-tals pop och R&B i vad som blir ett förvånansvärt sammanhållet debutalbum. Ett otroligt skickligt hantverk från början till slut, men även friktionslöst på gott och ont. Allting är perfekt utformat, och låtarna känns nästan lite överarbetade. Här finns inga skavanker och ingenting som skaver, vilket resulterar i en stundtals lite tråkig helhetslyssning. En dryg handfull spår är dock så pass bra att helhetsintrycket blir övervägande positivt. Coffman går mot en ljus framtid som soloartist.
[Columbia, 2 juni]
