I februari 2015 såg jag Bruno K Öijer på Storan i Göteborg. Det var ett storartat gig. Jag skriver gig, som i konsert. Uppläsning känns på tok för puttinuttigt.
Bruno K Öijer läser nämligen aldrig upp. Han stönar, viskar, skriker. Öijer väser, suckar, småsjunger, räknar takten, gestikulerar med förvridna händer och stirrar maniskt åt alla håll. Alla som sett denna skald live vet hur det fungerar, men 2015 var första gången för mig och efteråt gick jag raka vägen hem till min då ganska nyblivna sambo och förklarade för henne att livet är meningslöst. Sedan hade vi ett stort gräl och ett par dagar senare fick jag lova att aldrig mer lyssna på Öijer.
När Teg Publishing nu ger ut en efterlängtad dubbelvinyl från turnéavslutningen samma år recenserar jag den därför i hemlighet. Ända från inledande ”Även om allt tar slut” – med sin ”våg av europeisk skymning” och sin hunger ”efter en avgrund som håller” – till avslutande ”En gång blommade trädet”, måste jag smyga med mitt lyssnande.
Det visar sig vara svårt.
Skivans 45 spår rymmer nämligen så mycket täthet och hårt dunkel att det snarare rör sig om 1-3 minuter långa svarta hål, än om poesi framförd live inför en hänförd kulturell medelklass. Efter en stunds lyssnande sitter jag ofelbart och trummar beatet mot datorn, mot ölglaset, mot pannan, och då handlar det alltså enbart om uppläst text utan ackompanjerande musik. En ljudbok, om ni så vill.
Turnén 2015 hämtade av naturliga skäl många av sina texter från den då relativt nysläppta Och natten viskade Annabel Lee. Det lätt aggressiva anslaget i boken var en kick, och en återgång till den Bruno K Öijer som för länge sedan myntade det numera klassiska slagordet ”spräng den förbannade kultureliten” (för övrigt ett slagord som idag återigen luftas allt mer frekvent i offentligheten, även om det nu mest är fascistoida högerkrafter och världsfrånvända nättroll, inte anarkister, som står bakom uttrycket). Efter några böcker under 90- och 00-tal där Öijer stillsamt undersökt människans förhållande till naturen och satt ord på känslorna efter åtminstone en närståendes bortgång, var Och natten viskade Annabel Lee en återgång till den ilska som alltid vilat som en hotfull hand över Öijers poesi.
Men om Öijer för fyrtio år sedan närde en mer allomfattande, politisk ilska, har den nu mer och mer övergått i något slags latent avsky mot dumma människor, makthavare och folk som vägrar förstå. I nyckeldikten ”Dumheten”, spår 36 på skivan och så bra att jag här återger hela, låter Bruno K Öijer som om han står och spottar på en grupp amerikanska presidenter.
”dumheten
har bara ett ansikte
människans
och mot dumheten kan du inte slåss
dumhet kan varken besegras
eller stängas av
den sprider sitt våld
flinar mot dej överallt i samhällsmörkret
och det råder brist på allt i världen
men inte på dom
som villigt särar på pannbenen
och låter sej våldtas av all skamlös dumhet
den känner inga gränser
färdas snabbare än jordklotet
och kan få ett helt land
att krympa till en sjaskig lägenhet
där idiotin rinner längs väggarna
och kräver att få bli sedd
kräver att bli hyllad och älskad av alla”.
Med på supervinylen Dramaten live finns förstås många av Öijers allra mest kända dikter. Moderna klassikern ”Ishjärtat” till exempel, där Öijer spyr galla över fäderneslandet. ”Lät dom ligga” från personliga favoriten ”Giljotin” är en av få riktigt gamla texter; här skymtar vi oldschool-Öijer med Manhattan-tema och naturmysticism. Han tycks faktiskt njuta av att läsa den.
”Hålla honom kvar” och ”Kylan” är tragiska uppgörelser med barndomen, ”Den döda” en fin vision av livet efter detta, superba ”Vi lämnade varje fest” beskriver Öijer själv i sitt mellansnack som en självbiografi.
Bra är också ”Inget särskilt har hänt” med sina förlösande första rader:
”vår kung
är ingen kung
drottningen ingen drottning
har aldrig varit
alla vet vad dom är
dom är ett hån mot varje sagobok”
En dubbelvinyl med Bruno K Öijer är naturligtvis först och främst en skattkista, och egentligen svår att rättvist bedöma. Få andra nu aktiva svenska scenkonstnärer har lika brokiga och anarkistiska förflutna att se tillbaka på. Och få andra odlar sitt arv med samma stoiska kontinuitet och integritet som Öijer. Thåström närmar sig. Inte konstigt att de båda samarbetat på scen vid flera tillfällen.
Riskerna med att konsumera Dramaten live är hur som helst de förväntade: en kraftigt förmörkad livssyn i kombination med ökad längtan efter en omkullkastad samhällsordning. Lägg till det känslor av andlig upplysning, psykos och aggressiv gråt.
Och, faktiskt, en del skratt. Bruno K Öijer är nämligen ganska rolig mellan varven också. I såväl dikter som mellansnack. Inte illa pinkat för en gammal magiker som byggt sin karriär på att vifta fram undergång ur en K-märkt trollstav, utmejslad ur tv-eken.
[Teg Publishing, 8 juni]
