Vad vet vi egentligen om Agent blå? Det är ett omtalat band från Göteborg som tokhyllades direkt efter första singelsläppet ”Strand” och även fick uppmärksamhet bortom Sveriges gränser. Bortsett från det är de ett gäng rastlösa ungdomar som postar knäppa saker på Twitter och bara vill ha roligt. Men trots detta visar bandets första fullängdare att de tar musiken på allvar.
Kvintetten ger inte lyssnaren någon vila när de inleder den självbetitlade skivan med tre kraftfulla singlar på raken. ”Derogatory Embrace”, ”Strand” och ”(Don’t) Talk To Strangers” utgör det perfekta startfältet där den ena låten överträffar den andra. Albumets röda tråd stavas ungdomlig naivitet, giftiga relationer och frustration.
Visst går det att säga att det är något som en har hört förut, men Agent blå är ändå sina egna. Tänk dig en salig blandning av postpunkens intensitet, shoegazens distade sound och gothrockens mörker. Trots att bandet ofta har jämförts med sina kollegor på Luxury – Makthaverskan, låter Agent blå till skillnad från dem mer nedtonade, och medan Maja Milner skriker alla känslor ur sig förblir Emelie Alatalos stämma för det mesta likgiltig och drömaktig, fast ändå djup och fyllig i sig.
Det går inte att förneka att det är de tidigare släppta singlarna som lyser starkast, men resten av skivan är inte heller någon utfyllnad. ”Lucid” och ”Dream Boy Dream” fastnar i huvudet med sina melodiska gitarriff som är lätta att bli förtjust i.
Men när ”21.38” börjar med en tyst pianoslinga som förvandlas till en ivrig ljudbild där ett tjockt lager av dimma sprider sig över rösten, gitarrerna och stråkarna, så att de till slut blir nästan oigenkännliga, då förstår jag att denna låt är albumets höjdpunkt. Som om det inte vore nog så växer avslutande ”Faust” till en våldsam orkan, som först sakta kommer ikapp en och sedan lämnar en kvar, uttömd på känslor och tankar. Det tar några sekunder innan jag återhämtar mig. Det ringer fortfarande i öronen, och jag känner plötsligt sorg över att albumet har tagit slut, men också glädje för att det finns.
Med sin kompromisslösa fullängdare bevisar Agent blå att de är ett band att räkna med, att de är redo att ta över så väl den svenska som internationella scenen. Den här skivan är helt enkelt för bra för att vara en debut.
[Luxury, 9 juni]
