Festivalrapport: Primavera Sound 2017

Foto: Viktor Wallström/Rockfoto

Foto: Viktor Wallström/Rockfoto

Primavera Sound i Barcelona kräver väl knappast någon närmre beskrivning vid det här laget? Det känns som att varannan svensk frekventerar festivalen nu för tiden och det är inte alls omöjligt att Primavera under åren som kommer går om Thailand som svenskarnas favoritresmål. Men eftersom det alltid bjuds på en exceptionell line-up kan man inte direkt klandra någon.

Om man får lov att vara lite kräsen så skulle jag vilja påstå att årets upplaga kanske inte är festivalhistoriens allra starkaste (därmed inte sagt att den ändå inte är bättre än 99% av festivalerna där ute).

I toppskiktet på affischen saknas kanske de allra största överraskningarna, de flesta namnen går att hitta på rätt många festivaler runt om i världen i sommar. Man hittar inte heller några återföreningar med once in a lifetime-känsla i stil med Slint, Neutral Milk Hotel, Television och The Replacements från tidigare år. Istället kompenserar man med att plocka ihop en rätt imponerande headliner-skara för en indiefestival.

Bon Iver, Arcade Fire, Solange, The XX, och Frank Ocean (som förvisso ställs in) är alla både aktuella och efterfrågade. Släng därtill några mer oväntade namn som Aphex Twin, Grace Jones, Van Morrison och Slayer så har du ett rätt kompetent headlinergäng att jobba med.

Garbi Irizar/Primavera

Garbi Irizar/Primavera

Den intressanta delen av uppställningen hittar man dock där under, speciellt om man, som jag, gör sitt allra bästa för att hålla sig borta från den stora grusplanen där de två stora scenerna (och hundra miljoner fulla, högljudda britter) är belägna. Precis som vanligt är det i detta segment av festivalaffischen som de största guldkornen befinner sig i. Återuppståndna indiefavoriter som Broken Social Scene och Arab Strap, ett efterlängtat livstecken från King Krule, ett tvådagarsframförande av Magnetic Fields nya skiva och en skara legendarer som This Heat, Swans och Descendents.

Lägg därtill ungefär att varenda mindre artist som släppt bra skivor senaste tiden (Mitski, Angel Olsen, Pinegrove, Priests, Cymbals Eat Guitars etc etc) också är här. Dessutom dyker Arcade Fire upp för ett oannonserat extragig, och både Haim och Mogwai gör överraskningsspelningar där de premiärspelar nytt material.

Utöver att publiken som håller till vid de stora scenerna är direkt outhärdlig så är Primaveras största problem att allting händer samtidigt. Av alla fantastiska akter hinner man bara se en bråkdel av det man skulle vilja. Att sammanställa någon form av lista över det bästa på festivalen faller således på sin egen logik, men här är i alla fall en samling guldkorn av det jag bevittnade under helgen som gick.

Arkivbild Swans. Foto: jesper Berg/Rockfoto

Arkivbild Swans. Foto: Jesper Berg/Rockfoto

Swans

Michael Giras oljudsorkester är ute på sin sista turné i dess nuvarande konstellation. Sedan återkomsten 2010 känns det som att varje ny turné har varit bättre än den förra och jag vågar nästan påstå att den version av bandet som ställer sig på Pitchfork-scenen under festivalens andra dag är den bästa jag har sett.

Som en stor och smutsig maskin bygger man upp ohyggliga väggar av oljud med gitarrer som skär genom själen och trummor som känns som knytnävsslag i bröstet. Den malande ångest som pressas ut från scen övergår stundtals, likt tibetansk munkmusik, i någon slags repetitivt mantra som försätter publiken i trans.

Mittenpartiet i den två timmar långa konserten där ”Cloud of Forgetting” och ”Cloud of Unknowing” spelas back-to-back är bland det mest komplexa jag upplevt på en festivalscen. Gira styr sina bandkamrater med järnhand genom hela konserten. Under de avslutande femton minuterna släpper han sin egen gitarr och börjar dirigera sina medmusiker. Med yviga handrörelser tycks han likt en galen teaterregissör försöka pressa sina medmusiker att frammana det allra mest öronbedövande kaos de klarar av med sina respektive instrument. Ren och skär perfektion.

Teenage Fanclub

Aldrig någonsin tidigare har så många medelålders män i glasögon och rutiga skjortor varit så glada på samma plats förut. Aldrig tidigare har så många IT-konsulter och bibliotekarier skrikit sig hesa till poprefränger i en spansk solnedgång. Aldrig någonsin har intellektuell popmusik låtit så här bra.

Gubbmännen i publiken dansar så bic-pennorna trillar ur bröstfickorna. De sjunger med så ivrigt i både de nya och gamla låtarna att inte ens det lenaste kamomillte kan hindra dem från att vakna med lite, lite halsont dagen efter. När de fem skotska farbröderna slutligen avslutar konserten med fanfavoriterna ”Sparky’s Dream” och ”Everything Flows” är extasen total. Så oändligt mysig konsert.

Priests

Med den rätt otacksamma speltiden 04.00 på fredagsnatten är förutsättningarna kanske inte de bästa för de genreöverskridande punkrockarna från Washington D.C. Det verkar dock bandet skita fullständigt i. Trots att solen är på väg upp levererar man ett relativt stenhårt, men oemotståndligt melodiskt, politiskt punkset som får kroppen att på ett ögonblick vakna till liv efter ungefär två timmars kämpande mot frestelsen att gå hem och lägga sig.

Majoriteten av årets genombrottsskiva Nothing Feels Natural framförs i om möjligt än mer frenetiska versioner där bandet verkligen jobbar sig igenom låtarna för att få igång publiken. Trumslagaren Daniele Daniele och gitarristen GL Jaguar lägger in varsitt ordentligt skift vid sina respektive instrument. Att bandet dessutom kliver upp i ottan dagen efter och gör ett till gig på festivalens dagsprogram understryker bandets lutherska arbetsmoral.

Arab Strap

Bara någon vecka innan festivalen plockades Arab Strap in som ersättare till inställda Grandaddy. Det var givetvis ett generalfel av festivalen att inte boka skottarna från början när de ändå var i krokarna, men det blev ju i alla fall bra i slutändan (om man bortser från de sorgliga förutsättningarna under vilka Grandaddy ställde in då förstås, något Aidan Moffat är noga med att påpeka när han höjer sitt ölglas för bortgångne Kevin Garcia).

Konserten är i princip en rak Best of-spelning. Hit efter hit från bandets 90- och tidiga 00-tal radas upp en efter en i trivsamt moderniserade tappningar. Trummaskinerna är ersatta av dova housebeats, den försiktiga folkpopen är utbytt mot shoegaze-gitarrer och betydligt mer komplexa stråkarrangemang ackompanjerar majoriteten av låtarna.

Man kan sakna skevheten i ljudbilden, men den kompenseras till fullo av Moffats själfullt mumlande spoken word-sång. Att han dessutom hinner dricka en imponerande mängd öl samtidigt som han framför låtarna är ett plus i kanten. När ”The First Big Weekend” slutligen briserar är nog de flesta i publiken på det klara med att det här är en mer än lyckad comeback.

Broken Social Scene

När det kommer till kanadensiska indierockkollektiv som är på väg att återvända med efterlängtade album så stjäl Arcade Fire showen med sin superhemliga överraskningsspelning under torsdagskvällen. Lite i skymundan, men ändå påhejade av en relativt stor skara, gör Broken Social Scene sin första europeiska festivalspelning på många år under festivalens första dag.

Med de gamla favoriterna ”Cause = Time” och ”7/4 (Shoreline)” följt av nya singeln ”Halfway Home” går man på knock direkt. Känslan är att Kevin Drew och hans band medvetet skalat bort alla lugna bitar från deras ordinarie set och i festivalversionen istället satsat allt på att trycka gasen i botten. Stundtals är det 10-15 pers på scen, folk kommer och går ut och in på scen hela tiden, man skiftar instrument och delar mikrofontiden rättvist mellan sig. Trots lite teknikstrul ser bandet ut att ha otroligt roligt och framför allt är det skamlöst kul att titta på.

Broken Social Scene. Garbiñe Irizar/Primavera

Broken Social Scene. Garbiñe Irizar/Primavera

Utöver dessa fem bör man även nämna att Pinegrove, som både inleder och avslutar torsdagen, står för två ypperliga spelningar som är både rörande och genuint glädjebringande (att se ett hundratal människor unisont ångestskrika de där sista raderna i ”New Friends” medan solen är på väg upp är så himla fint).

Man gör även rätt i att nämna att Japandroids liveshow fortfarande håller världsklass. Avslutningen med ”Young Hearts Spark Fire” och ”The House That Heaven Built” är förkrossande bra. Whitney står för en fin spelning i eftermiddagssolen. King Krules nya låtar låter helt fantastiska och Magnetic Fields framförande i konserthuset som ligger i anslutning till festivalen är, om någon nu skulle tro något annat, alldeles ljuvligt.

Bon Iver. Eric Pàmies/Primavera

Trots att jag fortfarande har ett lätt ambivalent förhållande till Bon Ivers senaste skiva så är hans headlinespot under torsdagkvällen det närmsta han kommit att vinna över mig helt. Det är en konsert som känns som någonting nytt man aldrig sett och hört förut, utan att det för den sakens skull är konstigt eller svårgreppbart.

På motsatt sida av skalan så är Local Natives konsert på onsdagen totalt fruktansvärd. Det är anmärkningsvärt hur ett band på bara några år kan gå från att spela relativt trivsam indiefolk till den Joe & the Juice-pop bandet numera spelar, som om man satsar på att skapa något slags vedervärdigt manbun-kompatibelt soundtrack till gentrifieringen av Los Angeles arbetarklassområden.

Fullt lika uselt är nog inget annat jag ser på festivalen, men flera konserter lider av scenerna och tiderna de tilldelats. Cymbals Eat Guitar kommer inte till sin rätt på en stor scen i dagsljus och Angel Olsen har lite svårt att nå fram till publiken på den stora Ray-Ban-scenen, även om det i det senare fallet bränner till stundtals. Kevin Morby har problem att få till det som öppningsakt på den största scenen under torsdagen. Att han dessutom väljer att i konsertens inledning nästan uteslutande spela låtar från sin ännu icke utgivna skiva gör att han får jobba lite i motvind.

Avslutningsvis vill jag rikta ett tack till Arcade Fire som under festivalens första dag är snälla nog att släppa en vedervärdig singel som en tydlig varning om att hålla sig långt borta från deras spelning.