Jag är sjutton år. Jag köper Agent Blås självbetitlade debutalbum på CD – för det här var innan en köpte samtliga skivor på vinyl, och det är knappt att alla album ens ges ut på vinyl.
Det fanns fortfarande en tydlig skiljelinje mellan ens vinyl- respektive CD-samling. Vinylbacken kunde vid den här tidpunkten fortfarande betraktas som något slags tidsdokument eller en skildring av en tid då ens enda chans att höra skivor var att antingen äga dem eller be en vän spela över dem på dittills oanvända C60-kassetter – Tant Strul, Imperiet, Garbochock och andra relativt obskyra postpunkband från tidigt 80-tal. Den inte lika attraktiva hyllan för CD-skivor utgjordes istället av mer eller mindre samtida band och artister samt ett par Bear Quartet-skivor som fortfarande bar en blodröd och till viss del bortskrapad prislapp från en second hand-butik.
Om någon frågar mig så kan jag inte inte riktigt motivera mitt köp. Jag vet egentligen alldeles för lite om Agent Blå för att det ska vara ekonomiskt försvarbart att spendera en så pass stor del av studiebidraget på albumet i fråga. Av min totala månadsinkomst försvinner mer än en tiondel i samma sekund som jag räcker butikspersonalen två hundralappar (det här var innan tvåhundralapparna förenklade skivinköp avsevärt då nysläppta skivor vanligtvis kostar mellan 139 och 199 kronor), men jag ber till en gud som inte existerar att utgiften i framtiden ska kunna ses som en investering. Det här är fortfarande en tid där företeelsen att strategiskt släppa halva albumet i form av digitala singlar fortfarande tillhör en inte alltför avlägsen framtid.
Istället utgår köpet ifrån någon vag magkänsla som grundar sig i en tillförlit på att skivbolaget Luxury – precis som dessförinnan – ska fortsätta släppa relevant och bra musik. De senaste två åren har såväl Palpitation som Makthaverskans respektive debut-album snurrat tillräckligt många varv i CD-spelaren för att jag ska tröttna på varenda stavelse och basgång, för att kort därefter återigen spela skivorna på repeat (CD-spelare har ju, till skillnad från de flesta vinylspelare, en repeatknapp).
Min magkänsla visar sig stämma. Agent Blå gör popmusik som dessförinnan bara har existerat i mina drömmar. Jag faller handlöst för Agent Blå. Skrapar upp handflatorna mot asfalten och ser hur blodet letar sig ner längs handlederna. Jag citerar låttexter med läppstift på min partners nakna rygg. Jag köper en reverbpedal och bildar ett band. Jag skriver en generationsroman som – likt Emelie Alatalo gör på Agent Blås debutalbum – skildrar hur det är att vara ung och missförstådd i Göteborg i början av 10-talet. Jag inbillar mig att hon är den enda i hela världen som förstår mig.
Jag sätter upp en teaterpjäs som inte alls präglas av några humoristiska ambitioner, för jag har ännu inte intresserat mig för comedy och med Agent Blå som enda referensram lyser skämten med sin frånvaro. Jag utökar kajalens omkrets med ett par millimeter på vardera sidor av ögonen. Jag avlägsnar såväl Marit Bergman– som Ebba Grön-pins från jeansjackan, ty Agent Blå är det enda band som räknas. Jag planerar vilken av deras låttexter som ska citeras på min gravsten – couse you die young in this town.
Agent Blå förstör mig – inifrån och ut.
× × ×
Jag är tjugotre (och ett halvt). Jag hör Agent Blås självbetitlade debutalbum digitalt – för det är tragiskt nog allt oftare som jag konsumerar ny musik digitalt. Jag teoretiserar om ett parallellt universum där jag introduceras för Agent Blå i en något mer formativ ålder – en ålder där allt antingen var på liv eller död. Den stora skillnaden mellan dessa två universum – inser jag – handlar först och främst om hur extrovert jag blir i min besatthet. I dessa parallella universum så påverkas jag i mångt och mycket likadant av de tio spår som utgör Agent Blås debutalbum. Jag faller minst lika handlöst mot asfalten och betraktar än en gång hur blodet letar sig ner för mina handleder.
Agent Blå förstör mig – inifrån och ut.
Agent Blås självbetitlade debutalbum släpps på fredag 9 juni.
