Det fanns en tid när ingen ännu hade fattat vad som hände om man tog det allra mest psykedeliska från Dungen, och blandade upp det med små sting av det kolossala svårmod som i århundraden emanerat ur svensk litteratur och vislyrik.
Sen släppte Amason ”Ålen”.
Visserligen med god hjälp av Mr Dungen himself (Gustav Ejstes alltså), men samtidigt så väldigt långt ifrån kultbandets instrumentella musikhögskoleonani. Ola Elleström – HYMNs proggnestor som kan rangordna all svensk progg från 1965 och framåt i bokstavsordning efter vilken drog som användes mest frekvent under inspelningen – får säga vad han vill. Någonting hände våren 2014. Efter en ortodox period där pop var pop var Markus Krunegård, och Den Stora Vilan var Den Stora Vilan och sjöng om kritade räkor (okej, inte än), tycktes det plötsligt fullt legitimt att måla sköra, svåra, inåtvända svenska texter med svart pensel på shufflig regnbågsduk.
Fördämningarna brast. Och alla talade svenska, hela tiden.
Vi fick allt möjligt på köpet.
En vresig norrlänning började skriva personliga poptexter till skramliga punklåtar. Andra sökte sina Österbottniska rötter och skrev visor om att åka gammal Volvo som vore det världens mest självklara sak. Social-indien vaknade igen, med Avantgardets kufiska Björn Olsson-samarbete. Hiphopen blev till en feministisk fyrbåk i natten.
Men mycket låg fortfarande i pipeline. Dolce hade inte släppt sin prunkande fullängdsdebut än. Inte Elina Ryd heller. Slowgold hade ännu inte slagit igenom på bred front. Och ingen visste vilka Lusid var.
Lusid?
Lusid är en kvintett, från Uppsala och Stockholm om jag förstått saken rätt, som plockar upp Amasons taktpinne precis där Amanda Bergman droppade den när hon släppte sin besvikelse till soloskiva. Faktum är att Lusids Paulina Palmgren verkar ha ägnat ganska mycket tid åt att lyssna på just Bergman. I ”Väntar På En Båt” från nya EP:n Legend låter hon kusligt lik sin kollega från Gagnef. Nämnda låt är i övrigt en vid första lyssningen ganska slätstruken sak. Men den växer för varje gång. Musiken är skärgårdssval och enkel. Den talar till en del av hjärnan som hela tiden, dygnet runt, bara vill öppna en Pripps Blå och paddla iväg planlöst i en kajak.
Där andra band i samma genre kan fastna i eviga loopar av pretentioner gör Lusid rak men finurlig sommarlovspop. Som i ”Alarm” med sina svävande synthar och grooviga gitarr. Jag vill också slå ett slag för ”Djävulen Är”, EP:ns ömma ballad. En riktigt fin låt med stämningsfull kör och blommor i håret att gifta sig eller dö till.
Lusid är en svensk akt som ligger helt rätt i tiden. Med EP:n Legends lättlyssnade bilpop har de sommaren 2017 i sin hand. Att döma av videon till ”Visslar På Vinden”, som släpptes här om dagen, är bandet också ett av Sveriges just nu coolaste. Jag som annars trodde Jonas Lundqvist skulle föreställa tennisens förgrundsfigur i svenskt musikliv.
[Birds Records, 2 juni]
