Idag är det 50 år sedan David Bowie släppte sitt självbetitlade debutalbum – en skiva som snabbt föll i glömska. Genombrottet stod dock för dörren och mellan åren 1969-1983, med en kreativitet som saknar motstycke, omformulerade Bowie populärmusikens spelregler. Därefter förvaltade Brixtonsonen sitt arv och vid sin död 2016 stod han starkare än någonsin. Det är hög tid att helgonförklara Bowie.
David Robert Jones upphörde aldrig att överraska; han bytte ständigt skepnad. I en intervju från 1966 [Radio London: The Bowie Showboat] förklarar Bowie, med ett lätt skratt, att David Jones tillhör det förflutna. Vid denna tidpunkt hade David Bowie existerat i sex månader. Dags att djupdyka i de resterande levnadsdagarna.
1. Förmågan att återuppfinna sig själv
De formativa åren. Bowies debutsingel ”Liza Jane” – en modsinsfluerad popdänga – släpptes 1964 under namnet Davie Jones & The King Bees, året därefter anslöt han sig till The Manish Boys, följt av tredje reinkarationen David Bowie with The Lower Third. 1966 formades kompbandet The Buzz, ett kortlivat projekt, som resulterade i singeln ”Good Morning Girl”, men uppmärksamheten uteblev och gruppen splittrades.
Debutåren var intensiva, men kommersiellt misslyckade. Perioden 1964-1967 visar dock att förmågan att hitta nya vägar var talande redan i unga år – detta fick Bowie att återuppfinna sig själva gång på gång under de kommande 50 åren. Nyfikenheten visste inga gränser och publiken gavs möjligheten att följa hans artistiska utveckling på nära håll. Och varje period resulterade i nya uttryck. Publiken hade svårt att hänga med (speciellt under 70-talets glansdagar).
Bowies alter egon har fått symbolisera olika epoker och bland de mest kända hittas Ziggy Stardust, Alladin Sane och The Thin White Duke. Musikaliskt har Bowie utforskat folkmusik, rock, psykedelia, jazz, soul, funk, pop, krautrock, disco, elektronika, ambient och drum ’n’ bass. 1984 års ”Don’t Look Down” och ”Tonight” kan beskrivas som en korsning mellan reggae och 80-taspop. Kvalitén varierar, men bredden saknar motstycke inom dagens popmusik. Och Bowies inflytande är omöjligt att överskåda.
2. ”Silly Boy Blue” – med världen som skådeplats
Bowies självbetitlade debutalbum från 1967 är en lättviktig historia. Skivan, som släpptes samma dag som The Beatles klassiker Sgt. Pepper’s Lonely Hearts Club Band, innehåller dock ett tema som kom att bli allt vanligare med åren – musiken och andligheten som återfanns i utomeuropeiska länder. ”Silly Boy Blue” utforskar Tibet. Och att influeras från andra delar av världen än de engelsktalande var ingen självklarhet under 60- 70- och 80-talet; visserligen påverkades ett stort antal band av Indien – däribland The Beatles, The Byrds och The Kinks – men utöver detta var intresset svalt.
”Seven Years In Tibet” från 1997 innebar att Bowie återvände till Himalaya.
”Yassassin: Turkish For: Long Live” från 1979, en slags blandning mellan reggae och turkiska influenser, är ett av Bowies mest lyckade låtexperiment. Produktionen är drömsk, synthen skapar en svävande känsla och violinen – spelad av Simon House – ger en jordnära inramning. Andra favoriter som hämtar inspiration bortom de brittiska öarna är ”Crystal Japan”, ”China Girl” och ”Secrets Life Of Arabia”. Modemässigt har Japan spelat en stor roll för Bowie.
3. Liveartisten (1971-1973)
David Bowie var ett stående inslag på Marquee Club – gästades regelbundet av storheter som The Who, Jimi Hendrix och Pink Floyd – i mitten av 60-talet, men publiken uteblev. Adressen Wardour Street i London gav dock erfarenheter som sedermera kom till nytta i början av 70-talet. 1972 ville alla ta del av Ziggy Stardust och en hel ungdomsgeneration stod vid hans fötter.
På YouTube finns en massa ljudupptagningar och liveklipp från perioden 1971-1973; ”Sufragette City” från the Imperial College of London, inspelat 1972, är ett måste. Gitarristen Mick Ronson [1946-1993] övertygar (som vanligt). En av rockhistoriens bästa och mest underskattade musiker. Han dog alldeles för tidigt.
Den klassiska Hammersmith Odeon-konserten är välkänd för de flesta och ligger till grund för D.A. Pennebakers livedokumentär Ziggy Stardust And The Spiders From Mars (spelades in 1973, men fullängdsversionen premiärvisades inte förrän 1979).
4. Siaren
Mannen med spåkulan. 1999 förutspår Bowie – med förbluffande korrekthet – att musikindustrin kommer att förändras på grund av internet. Han påpekar även att publikens lyssningsvanor kommer att förändras.
5. ”Space Oddity” – blicken fäst mot stjärnorna
1969 fick Bowie sin första hit och rymden stod som tema. Ett ämne som kom att prägla hela hans karriär. Han spelade in låten på nytt 1979, men i en mer avskalad form (b-sida på ”Alabama Song” 1980). Jag föredrar originalversionen.
Liveversionen från 1980 Floor Show – inspelad på nämnda Marquee Club 1973 – är glamteater av varierad kvalité, men ”Space Oddity”-framträdandet håller högsta klass. Bowie och Ronson sida vid sida.
6. Publikfriaren
Bowie kan vara otroligt svår att bemästra, samtidigt har han alltid fängslats av de stora scenerna. Detta har resulterat i ett brett genomslag, där den stora massan och popelitisterna attraheras av samma person (men av olika anledningar).
7. ”The Man Who Sold The World” – ett ödesmättat mästerverk
”The Man Who Sold The World” blev klar sist innan albumet med samma namn stod färdigt i november 1970. Uppmärksamheten uteblev, men successivt har låten blivit ett av Bowies mest älskade spår. Titeln är förmodligen hämtad från Robert A Heinleins [1907-1988] science fiction-roman The Man Who Sold The Moon från 1951 och öppningsraderna och temat om att möta sin dubbelgångare går att spåra till författaren Hughes Mearns [1875–1965].
Nirvana tolkade låten med stor framgång 1993.
8. ”Life On Mars?” (video)
Mick Rock regisserade, Pierre Laroche sminkade och Freddie Burretti [1952-2001] ordnade kostymen. Ett dreamteam. Ingen budget, men massor av kunskap. Och en låt som slår det mesta.
Missa inte ”Life On Mars?” och ”Ashes To Ashes” på Johnny Carsons Tonight Show i samband med releasen av Scary Monsters 1980. Knäckande.
9. ”Satellite Of Love” (kör)
Lou Reeds Transformer från 1972 producerades av Bowie och Ronson. På skivans andra singel ”Satellite Of Love” – uppföljaren till försäljningssuccén ”Walk On The Wild Side” – körar Bowie med magiskt resultat. Bakgrundssången får en att nå sjunde himlen.
10. Filosofen
David Bowie kan utan tvekan räknas till de artister som använde fritiden till att tänka på världens sammansättning och moraliska problem. Han inspirerades av Friedrich Nietzsche, kabbalah och gnosticism. Inom konsten och litteraturen fann han också idéer som sedermera blev en del av hans egna projekt. Nietzsches påverkan går bland annat att spåra till 1970 års melodramatiska mästerverk ”After All”.
Avslutar denna punkt med två citat:
”I’m in awe of the universe, but I don’t necessarily believe there’s an intelligence or agent behind it. I do have a passion for the visual in religious rituals, though, even though they may be completely empty and bereft of substance. The incense is powerful and provocative, whether Buddhist or Catholic”.
”The humanists’ replacement for religion: work really hard and somehow you’ll either save yourself or you’ll be immortal. Of course, that’s a total joke, and our progress is nothing. There may be progress in technology but there’s no ethical progress whatsoever; we’re still exactly the same immoral bastards that we were 20,000 years ago”.
Filosofer har genom historien agerat rebeller och upprorsmakare.
11. Upprorsmakaren – att gå mot strömmen
Tidigt i karriären intervjuades Bowie av Cliff Michelmore för BBC Tonight. Ämnet: långhåriga pojkar. Året är 1964 och frispråkigheten är talande redan vid denna tidpunkt. Jag älskar även nonchalansen som präglar framträdandet i holländska TopPop från 1974. Proggrockens perfektionism – en genre som var betydande vid Bowies genomslag – lyser med sin frånvaro. Gitarren används som ett smycke, inte ett instrument. Och låten är givetvis ”Rebel Rebel”.
Vid den här tidpunkten hade det gått exakt 10 år sedan tv-debuten, håret var fortfarande långt, men färgen utmanade på ett helt annat sätt än tidigare. Bowies eldröda frisyr hängde samman med Ziggy Stardust-personan, en gestalt som var allt annat än sexuellt entydig – de konservativa krafterna rasade. Brixtonsonen visste vilka knappar som han skulle trycka på.
Ögonlappen inger respekt.
12. Ziggy Stardust & And The Spiders From Mars (skivomslag)
Bowies skivkatalog utgörs av en mängs snygga omslag, men Ziggy kom att pryda mitt tonårsrum. Dragningskraften är enorm; attityden, hållningen och platsen, Heddon Street, London, skapar en gåtfull inramning. Brian Ward fotade och dräkten skapades av nämnde Freddie Burretti. Skolkamraten George Underwood designade omslaget (formgav även Hunky Dory, med Marlene Dietrich som inspirationskälla).
13. ”Five Years” – ett soundtrack till jordens undergång
Det är få som kan tonsätta alienation, utanförskap och rädsla på ett bättre sätt än Bowie. ”Five Years”, som öppnar med ett försiktigt trumkomp, mynnar ut i ett skrik på hjälp; mänskligheten håller på att förinta sig själv.
Nedanstående framträdande presenterar låten för en amerikansk tv-publik (The Dinah Shore Show). Inslaget sändes 4 år efter att låten släpptes.
14. ”Lady Grinning Soul” – en tidlös pianoballad
Bowie omfamnar sin inre romantiker och Mike Garsons virvlande piano är pricken över i:et.
15. ”Sweet Thing”/”Candidate”/”Sweet Thing – Reprise” (trilogi)
”Sweet Thing”/”Candidate”/”Sweet Thing – Reprise” målar upp en dystopisk värld bestående av olika skuggfigurer. Bowie inspirerades bland annat av författaren John Rechy som uteslutande skrivit om gaykulturen i Los Angeles. Det är lätt att svepas med i berättelsen och nedanstående textrader balanserar mellan ungdomlig eufori och destruktivitet:
We’ll buy some drugs and watch a band
Then jump in a river holding hands
16. ”Stay” når nya höjder på The Dinah Shore Show, 1976
”Stay” återfinns på 1976 års klassiker Station To Station; en skiva som blandar rock, soul och pop på ett helt nytt sätt. Nedanstående liveframträdande slår det mesta (låt inte bildkvalitén sänka helhetsintrycket). Bowies rörelsemönster är alltid underhållande att ta del av.
17. ”Station To Station” (intro)
1973 reste Bowie genom Östeuropa. Tre år senare var det dags igen. Under våren 1976 påbörjade Bowie och Iggy Pop en gemensam färd som fick dem att uppleva östblocket på allvar, de inspirerades och förfärades, landade slutligen i Berlin där de inledde arbetet med Berlin-trilogin. I januari samma år släpptes Station To Station – titellåten inleds med ljudet av ett tåg i rullning. Ett mäktigt intro, som känns passande för de kommande årens kreativitet. I samband med tågets framfart framkallar Earl Slicks gitarr orosbådande feedback.
Tåget i sig är en ironisk blinkning till Kraftwerks ”Autobahn”, som inleds med att en bil startar. Bilen ansågs vara en symbol för frihet och det nya Tyskland, medan tåget stod för det gamla och smutsiga. Bowie målade med mörkare färger.
Live återskapades tågeffekterna genom användandet av synth. Nedanstående klipp är från filmen Christiane F (1981).
18. Bromance med Iggy Pop – producerar The Idiot (1977) och Lust For Life (1977)
Bowie och Iggy Pop träffades i början av 70-talet; förstnämnde såg storheten i The Stooges när andra backade och det slutade med att han mixade de färdiga låtarna (förutom ”Search And Destroy”). Därefter inledde Bowie och Iggy en livslång vänskap – en relation som mer än gärna ventilerades i olika intervjuer. Och i samband med de klassiska skivorna The Idiot och Lust For Life följde Bowie med på Iggys turné som pianist. Missa inte ”Funtime”-framträdandet på The Dinah Show. Stor underhållning. Och Iggys Bowie-hyllning i fransk tv kan vara det underligaste som visats.
1986 återförenades Bowie och Iggy Pop för att spela in albumet Blah Blah Blah, men duon kunde inte återskapa känslan från förr (istället är ljudbilden platt, fantasilös och daterad). Ett av de svagaste skivorna i respektive skivkatalog.
Avslutningsvis. Stark, manlig vänskap kan ta många olika uttryck, som porträttmålning.
Målningen är döpt till Portrait of J.O. och stod färdig 1976.
19. ”Always Chrashing In The Same Car” – avskalad pop om att upprepa sina misstag
”Always Chrashing In The Same Car” präglas av en isande känsla; de stumma trumljuden, signerade Dennis Davis [1951-2016] sätter tonen och synthen skapar en futuristisk inramning. Produktionen är unik för sin tid och har aldrig överträffats.
20. ”’Heroes'” (tv-versionerna)
Ord är överflödiga.
21. The Man Who Fell To Earth – ett sätt att förstärka myten
David Bowie debuterade som skådespelare i framtidsdramat The Man Who Fell To Earth 1976, iklädde sig rollen som Thomas Jerome Newton och gjorde sitt yttersta för att ge liv åt en gestalt som befann sig på en främmande plats. Filmen är inget mästerverk, men förstärkte myten kring Bowie. Och mytbildningen är en del i hans storhet, att ständigt gäcka omgivningen, sudda ut gränser och bli den som betraktaren önskar. En rock ’n’ roll-messias med tusen ansikten. En inspirationskälla för miljontals människor.
Personligen är jag svag för Bowies roll som Nikolas Tesla i The Prestige från 2006.
22. Ett med kameran
Foto: Terry O’Neill
Det visuella hade stor betydelse för Bowie och blev ett sätt att förstärka det musikaliska. I detta sammanhang spelade fotokonsten en avgörande roll och under åren samarbetade Bowie med otaliga fotografer som hjälpte honom att förverkliga sina drömmar. Ögonen hamnade ofta i fokus; i samband med ett slagsmål, fick Bowie motta ett slag av barndomsvännen George Underwood, vilket resulterade i olikfärgade ögon, där vänstra pupillen är permanent utvidgad. Utseendet spelar roll.
Bland de mer välkända fotograferna hittas Brian Duffy, Mick Rock, Eric Steven Jacobs, Anton Corbijn, Masayoshi Sukita, Jimmy King, Terry O’Neill, Clive Arrowsmith och Tony McGee. Svenske Rolf Adlercreutz tog ett flertal fina foton i början av 70-talet.
Foto: Rolf Adlercreutz
Tony McGee som började fota Bowie i samband med Let’s Dance-turnén 1983 visade nyligen upp opublicerade bilder på Imitate Modern i London.
I likhet med Jonathan Barnbrooks omslag till 2013 års The Next Day – designade även Heathen från 2002 – valde Tony McGee att använda gamla bilder i en ny kontext. De klassiska 70-talsfotona fick således en ny inramning och blev en länk mellan nu och då. Bilderna användes till 1990 års Sound+Vision Tour. Det var dock mer uppseendeväckande att mixtra med ett av Bowies mest legendariska omslag; Barnbrooks valde att dölja Sukitas originalfoto med en vit ruta – en slags post it-lapp. Den ursprunglige bilden inspirerades för övrigt av Egon Schiele [1890-1918], vars bildspråk även går att spåra till Lodger och Iggys The Idiot.
Foto: Tony McGee
Bakom Bowie skymtas Alladin Sane-omslaget, fotat av Brian Duffy, vars CV även inkluderar Ziggy Stardust And The Spiders From Mars, Lodger och Scary Monsters.
23. The Catcher in the Rye – räddaren i nöden
Bowie kan ha räddat tre karriärer under sin livsstid. Lou Reed, som hade floppat med den självbetitlade solodebuten, ville börja om på nytt. Bowie kom till undsättning och som The Velvet Underground-fanatiker var förmodligen inte beslutet särskilt svårt. Mott The Hoople hade liknande svårigheter och efter många år i branschen ville de ha en hit. Herefordbandet, med Ian Hunter i spetsen, fick ”All The Young Dudes” och framtiden säkrades.
Iggy Pop fick hjälp av Bowie vid åtminstone tre tillfällen. Först i samband med The Stooges klassiska album Raw Power, sedan i samband med The Idiot och Lust For Life och slutligen i samband med att Bowie spelade in en ny version av ”China Girl” 1983. En låt som de skrev tillsammans, vilket gjorde att Iggy kunde ta del av framgången.
24. Rättvisekämpen – framgångarna dämpade inte viljan att hjälpa andra
1983 stod David Bowie på toppen av sin karriär, åtminstone kommersiellt, med megasuccén Let’s Dance i ryggen. Han utnyttjade sin positionen för att diskutera diskriminering.
Det sägs att Bowie hjälpte till att riva Berlinmuren – uppträdde på plats 1987 – genom att visa sitt stöd öppet. Det köper jag alla dagar i veckan. Och under de senaste åren har antikrigstankarna bivit allt vanligare, vilket exempelvis framkommer i videon och texten till ”I’d Rather Be High” från 2013.
Värt att nämna är att Bowie testamenterade 1 miljoner dollar till sonens, det vill säga regissören Duncan Jones, före detta nanny Marion Skene. Och hans assistent Corinne ”Coco” Schwab fick 2 miljoner dollar.
25. Glamrockikonen
Tillsammans med Marc Bolan [1947-1977] – spelade gitarr på 1970 års singel ”The Prettiest Star” – formade Bowie glamrocken, som sedermera fick nytt blod under 80-talet. Finländska Hanoi Rocks är bara ett av exemplen där sminket och glamattityden ompaketerades för en ny publik. De som växte upp med Bowies flamboyanta alter ego fungerade som lärljungar och spred sedan buskapet om att vara sig själv långt efter Ziggys sista framträdande 1973.
Ziggys image kan även ses som en förelöpare till punken som slog igenom senare under årtiondet. 1973 besökte Sid Vicious [1957-1979], senare medlem i Sex Pistols, en av Bowies konserter; han hade Ziggy Stardust t-shirt och matchande frisyr.
26. Symboliken – mystiken tätnar
Symboler, återkommande bilder och egensinniga grubblerier gör att Bowies musikskapande kan liknas vid ett eget universum. Det kan handla om utstuderade rörelser, återkommande namn som Major Tom – uppmärksammas i ”Space Oddity”, ”Ashes To Ashes”, ”Hallo Spaceboy” och videon till ”Blackstar” – eller användandet av etablerade tankemönster. Ockultisen Aleister Crowley och psykologen/mystikern Carl Jung satte sin prägel på flera låtar. Detta utforskande gör Bowie än mer fängslande och unik. Albumtiteln Blackstar har gett upphov till många teorier.
Bowie använde sig även av sig av humor för att skapa förvirring och nyfikenhet. Enligt infotexten till Iggy Pops Lust For Life producerades skivan av The Bewley Brothers, men bakom namnet dolde sig Bowie, Pop och Colin Thurston [1947-2007]. Sistnämnde jobbade nära Tony Visconti och producerade bland annat Magazine och Duran Duran. Namnet i sig är hämtat från Hunky Dory-låten ”The Bewlay Brothers” – ett av Bowies mest analyserade spår, som andas mystik, ångest och oro. Vissa hävdar att texten handlar om upphovsmannens bror Terry Burns, vars liv kantades av schizofreni. Terry tog livet av sig 1985.
Och en kan ju undra vad dockorna, de med förvridna ansikten, antas förmedla. De återkommer med jämna mellanrum i olika former (både på scen och i videos).
27. Popsnickraren – med melodierna i centrum
David Bowies framtoning kan vara både avskärmande och utmanande, men samtidigt har hans musik alltid präglats av starka melodier. Det går inte att värja sig för låtar som ”Changes”, ”I’d Rather Be High”, ”Starman”, ”Modern Love” eller ”Blue Jean”. Oavsett sammanhang lyckas han fånga lyssnarnas uppmärksamhet.
28. Frisyrerna – ett sätt att särskilja sig från mängden
Det visuella är som tidigare nämnts avgörande för Bowies artistiska uttryck och frisyrerna har blivit ett signum, ett varumärke och ett sätt att profilera sig själv. Hockeyfrillan kom till av en slump, skapad av Suzi Ronson i början av 70-talet. Suzi presenterades för Bowie via Angie Bowie – dåvarande fru – och de började arbeta tillsammans. Och samband med en klippning träffade hon Mick Ronson.
Fem minnesvärda frisyrer:
1. The Man Who Fell To Earth-frisyren (Fylligt och rött)
2. Ziggy Stardust-frisyren (klassisk hockeyfrilla)
3. Hippie-frisyren (långt och böljande)
4. ”’Heroes'”-frisyren (rockabillykänsla)
5. Mods-frisyren (halvlångt och välklippt)
Bubblare: Rave-frisyren från 1997
”John, I’m Only Dancing”-videon får exemplifiera Ziggy Stardust-eran.
Alla borde ha ett ankare tatuerat i ansiktet.
29. ”Ashes To Ashes” (video)
”Ashes To Ashes”-videon – inspelad 1980 – blev en svindyr historia, samtidigt banbrytande och omtalad för new romantic-kopplingarna. En genre som Bowie influerade och sedermera omfamnade. Visage-sångaren Steve Strange [1959-2015] skymtas i videon – en av de viktigaste personligheterna inom nämnda tradition.
James Murphy-remixen av ”Love Is Lost” från 2013, döpt till ”Love Is Lost (Hello Steve Reich Mix)”, samplar ”Ashes To Ashes” och baseras på Reich-inspelningen ”Clapping Music” från 1972.
30. Musikintresset
I likhet med Kurt Cobain skyltade Bowie mer än gärna med sina influenser. I nedanstående radioprogram presenterar Bowie några av sina favoriter och först ut är The Doors ”Love Street” (från 1968 års album Waiting For The Sun). Musikintresset har med största säkerhet legat till grund för Bowies artistiska bredd, viljan att ständigt utmana sig själv och förmågan att fånga upp andras talanger. Han har fått ut det mesta av sina samarbetspartners.
31. Den tekniske innovatören
Bowie var den förste storbolagsartisten att tillåta nedladdning – den 11 september 1996 gick det att ladda ner singeln ”Telling Lies” från hans egna hemsida BowieNet. Och dataspelet Omikron: The Nomad Soul från 1999, med ett flertal specialskrivna låtar, inkluderar Bowie som dataspelskaraktär (två karaktärer för att vara exakt). Nyfikenheten och visionerna placerade honom ständigt i nya sammanhang. Låtar som ”Thursday’s Child” och ”Dreamers” hamnade sedan på albumet Hours från samma år.
Långt innan Facebook och YouTube skapade Bowie ett chattrum på sin hemsida och på så sätt kunde han ha direktkontakt med sina fans. Han postade även bilder och videomaterial.
32. Rösten – ett register utöver det vanliga
Bowies register imponerar och under hela karriären hittade han nya sätt att uttrycka sig. Han utmanade både sig själv och publiken; emellanåt förvrängdes rösten till oigenkännlighet, andra gånger var tonen ljus och barnslig, för att sedan växla till mörk och hotfull. Bowie såg bara möjligheter.
”Slow Burn” är en singel som finns med på Heathen och speglar den åldrande rösten.
I låten ”Girl Loves Me” använder Bowie två olika uttryckssätt. För det först sjunger ha på nadsat, slangspråket som Anthony Burgess [1917-1993] uppfann till A Clockwork Orange, men förutom denna detalj använder han sig även av polari, som var ett sätt att utrycka sig inom gaykretsar fram till 70-talet. Uppfinningsrikedomen och medvetenheten genomsyrar det mesta av David Bowies produktioner. Vägarna äro outgrundliga.
33. Cockneydialekten
Under 60-talet imiterade de flesta brittiska band amerikanska förebilder, men Bowie bröt med denna tradition genom att släppa fram sin egen bakgrund. Både effektfull och personligt. Nedanstående låt får exemplifiera. Det ska dock sägas att Bowie även använde amerikansk slang emellanåt; i låten ”Five Years” sjunger han exempelvis tv istället för telly och news guy har samma ursprung.
Den skällande baslinjen är genial. Och Robert Fripps gitarr är överallt.
34. Självdistansen
Bowie har ofta beskrivits som pretentiös, svår och världsfrånvänd, men denna bild speglar endast ena sidan av Bowies personlighet. Humoristen, att ständigt ha nära till skrattet, är minst lika talande vid en personlighetsanalys. Videon till ”Boys Keep Swinging” är bara ett talande exempel och när låten framförs hos Ken Everett i slutet av 70-talet, är stämningen allt annat än gravallvarlig.
Andra minnesvärda ögonblick inkluderar modedomare i komedin Zoolander från 2001, rollen som Lord Royal Highness i Svampbob Fyrkant, Extras-cameon 2006 och Conan-inslaget Secrets. För att inte glömma Marianne Faithfull-duetten ”I Got You Baby” (The 1980 Floor Show). Självdistansen och humorn var intakt ända in i det sista; vid sin död följde Bowie twitterkontot @The TweetOfGod.
Nedanstående klipp med skolkamraten Peter Frampton bör inte undanhållas.
Avslutar med citatet:
”I’m always amazed that people take what I say seriously. I don’t even take what I am seriously”.
35. Imitatören
Denna punkt ligger i linje med ovanstående, men kräver en egen kategori. Det är välkänt att Bowie imiterar Marc Bolan i låten ”Black Country Rock” från 1970, men det är inte enda exemplet.
Den stora behållningen är dock imitationerna av vitt skilda kollegor, bland annat Iggy Pop, Tom Waits och Bob Dylan, som hamnade på band när Bowie spelade in ”Absolute Beginners” 1985.
36. Förebilden och inspirationskällan
Ett kriterie för att bli helgonförklarad är att en har många följare under sin levnad. Denna punkt behöver inte diskuteras. Jag bjuder dock på ett par exempel.
37. Fingertoppskänslan – att omge sig med rätt personer
Bowie hade en förmåga att omge sig med rätt personer och som alla vet kan inte en kult bestå av en enda person. Bland alla samarbetspartners hittas storheter som Mick Ronson, Tony Visconti, Brian Eno, Carlos Alomar, Nile Rodgers, Mick Rock, Floria Sigismondi och Donny McCaslin. Bowie gav sin omgivning både frihet och regler att rätta sig efter, med resultatet att de flesta presterade på toppen av sin förmåga.
38. Allt för konsten
Vid ett framträdande i SNL 1979, tillsammans med Klaus Nomi [1944-1983], använder sig Bowie av en minst sagt svårbemästrad outfit. Allt för konsten. Låten är ”The Man Who Sold The World”, men musiken kommer i skymundan vid detta tillfälle.
39. Textförfattaren
Bowie hade en förmåga att skriva personliga texter, sällan utlämnande, men ständigt medveten om samhällets tendenser och förändringar. Vissa texter är bara nonsens.
”Breaking Glass” från 1977 hänger knappt samman, men den övergripande bilden förmedlar en livssituation som knappast är hållbar i längden. Den ena parten saboterar den andres rum och avslutar med att anklaga personen för att ha problem. Kontraproduktivt.
Baby
I’ve been
Breaking glass in your room again
Listen
Don’t look
At the carpet
I drew something awful on it
See
You’re such a wonderful person
But you got problems oh-oh-oh-oh
I’ll never touch you
40. Plastic Soul-innovatören
Bowie förvånade alla när han gick från rock till soul, men övergången lyckades över all förväntan. Resultatet blev normbrytande och att gästa Soul Train var ingen självklarhet för en vit artist. 1974 års Young Americans tillhör ett av populärkulturens modigare album.
Young Americans sessionsinspelningar, däribland skrotade albumet The Gouster, är en guldgruva för Bowie fans. Outgivna ”After Today” kan mäta sig med samtliga låtar på skivan..
41. Elektronikapionjären
I slutet av 70-talet blev de elektroniska inslagen allt viktigare i Bowies musik; han valde dock att behålla stommen från Station To Station-inspelningarna. Detta resulterade i motorisk R’n’B som var minst lika främmande som Ziggy i början av årtiondet. Och bland de som inspirerades hittas Ian Curtis [1956-1980] från Joy Division.
42. ”Jump They Say” (video)
Tunga ämnen var inget som avskräckte Bowie och han skrev ofta låtar om mentalsjukdomar, ångest och beroende. ”Jump The Say” handlar om broderns självmord och den snygga videon är en av de bästa från 90-talet. Mark Romanek ligger bakom den Jean-Luc Goddard-inspirerade produktionen.
43. Förmågan att göra andras låtar till sina egna
Förutom att skriva egna klassiker, tolkade och hyllade Bowie mer än gärna andra artister och band (både okända låtar och framgångsrika hits). Och ofta gjorde han dem till sina egna. Älskar exempelvis liveversionen av Simon & Garfunkels ”America” – originalets storslagenhet har ersatts av en tivoliliknande inramning. Ett tivoli utan barn. Fler borde upptäcka detta intima mästerverk.
Tolkningen av Jacques Brels [1929-1979] ”My Death” är mer välkänd.
Detsamma gäller inspelningen av ”Wild Is The Wind”. Originalversionen spelades in av Johnny Mathis 1957.
Inflytelserika New York-bandet The Velvet Underground – enligt Brian Eno startade alla som köpte debutskivan The Velvet Underground & Nico ett eget band – gjorde stort intryck på Bowie. 1971 års ”Queen Bitch”, ett av upphovsmannens bästa och stöddigaste spår, placerat näst sist på Hunky Dory, sjungs på ett sätt som påminner om Lou Reed och låten tillägnades bandet som inspirerade dess tillkomst (det framgår av en notis på nämnda skivas baksida). En kul händelse; 1997 framförde Reed och Bowie låten live i samband med sistnämndes 50-årsdag.
Nu backar vi dock bandet. 1967 valde Bowie att ansluta sig till The Riot Squad och en av deras första studioinspelningar var en cover på ”I’m Waiting For The Man”. Omdöpt till ”I’m Waiting For My Man”.
Det sägs att Bowie är en av anledningarna till att The Velvet Underground fick spridning utanför USA; han fick nämligen tag på en promoinspelning av bandets debut och sedan spreds ordet. En värdig anledning att helgonförklara The Dame. Och av de band som Bowie tolkade, ligger The Velvet Underground i topp.
44. ”A Small Plot Of Land” – tribekänslan får alla att underkasta sig läromästaren
”A Small Plot Of Land” från 1995 års Outside präglas av en suggestiv och invaggande tribekänsla, som får en att titta sig ängsligt bakom axeln. Oroskänslan växer och det är bara att rätta sig i ledet.
Ovanstående omslag målades av upphovsmannen själv.
45. Modeoraklet – att vara före sin tid
Bowie beskrivs ofta som en kameleont, ständigt föränderlig, men samtidigt är han lika mycket i samklang som i kollision med sin omgivning. Att sätta trender handlar om att vara först. Den stora förtjänsten ligger dock inte i vad han hade på sig, utan på vilket sätt – han förmedlande en känsla av att allt fungerar, det gäller bara att vara sig själv. Strunta i omgivningen, gå din egen väg och se till att ha roligt på vägen.
Fem minnesvärda klädval:
1. Skinnjackan på skivomslaget till ”’Heroes'”
2. Kansai Yamamotos Ziggy-dräkt som delas i två delar
3. Alexander McQueens Union Jack-dräkt från Earthling
4. Pierrot-kosymen som används på omslaget till Scary Monsters
5. Kostymen som användes vid Jimmy Kings fotosession strax innan Bowies bortgång
Bubblare: Stilettklackarna i videon till ”Hallo Spaceboy”
46. ”Where Are We Now?” (video)
New York-regissören Tony Oursler bidrar med rätt stämningar när Bowie gjorde comeback efter 10 års frånvaro. Singeln kom från ingenstans.
47. ”I Can’t Give Everything Away” – en låt som som öppnar tårkanalerna
Bowie återanvänder munspelet från ”A New Career In A New Town”, men kontexten är en helt annan. Upphovsmannen är i slutet av livet och inramningen ger en episk karaktär.
48. BBC-inspelningarna
I slutet av 60-talet och under första halvan av 70-talet hängde Bowie i BBC’s korridorer som att det vore hans andra hem. Inspelningarna är i många fall omistliga. Väljer att lyfta fram outgivna ”Bombers”.
49. CV:et inkluderar över 10 klassiska skivor – denna siffra talar för sig
Den senaste tiden har jag främst lyssnat på Low.
50. ”Lazarus” (video)
Bowies sista framträdande ger ont i magen – ett farväl som gav ekon över hela världen. Under inspelningen kom beskedet att cancern var obotlig.
Och kom ihåg – den sanna treenigheten utgörs av David Bowie, Lou Reed och Iggy Pop.
