Jag ska gå rakt på sak. Det här är makalöst bra. När Wode albumdebuterade förra våren, möttes de av idel hyllningar. Rätteligen så; det var habil black metal, även om jag personligen inte tyckte att de gjorde något eget eller nytt. Uppföljaren Servants of the Countercosmos å andra sidan…
Manchesterkvartetten levererar ”den svåra andraplattan” på ett sätt som kräver att vi kikar på klassiker som Ride the Lightning och Storm of the Light’s Bane för att hitta samma höjd. Det som gjorde att jag inte förbehållslöst stämde in i hyllningarna i våras är som bortblåst. Här finns inte en ton som känns slentrian – det är 31 minuter briljans.
Låtstrukturerna är magnifikt snickrade och gör att materialet känns alert och intressant från start till mål. Texterna lyfter också låtarna genom att skapa en värld av svavel och kaos. Sångaren och gitarristen Michael Czerwoniuk, gitarristen Karl Sveinsson, basisten Edward Troup och slagverkaren Tim Horrocks framför det hela prickfritt och med perfekt fingertoppskänsla.
Wode lyckas med konststycket att få Servants of the Countercosmos att låta dåtid, nutid och framtid på en och samma gång. Låtarna har massor av vinklar och vrår utan att ge avkall på det direkta. Inget finns heller här av en slump, utan allt fyller ett syfte. Så även Mitchell Noltes omslagsmålning – det var länge sedan ett omslag känts så i harmoni med musiken.
Ska vi prata referenspunkter så hittar jag Iron Maiden anno 1984-1986, Metallica från samma era, Carcass från Heartwork-tiden, Slayer, Sodom och Watain. Ja, ni ser ju själva.
Några svagheter finns överhuvudtaget inte. Det här är tvivelsutan genreledande. Allra bäst är Servants of the Countercosmos i det magiska titelspåret, som är så där självklart. Avslutande, akustiska och olycksbådande ”Undoing” känns som en vindbrygga till nästa värld.
Även om vi inte är halvvägs in i 2017 än, vågar jag nästan lova att ingen kommer att lyckas snuva Wode på Årets hårdrocksalbum-titeln i december.
Det här är så bra. Så jäkla, jäkla bra.
[Avantgarde Music, 31 maj]
