Många undrade nog vad fan som skulle hända med alt-J när Gwil Sainsbury plötsligt hoppade av i januari 2014.
Gwil var ju den excentriska grundpelaren i det fortfarande ganska nyupptäckta grundämne, i den nebulosa av stjärndamm som var alt-J.
Gruppen hade tagit sitt namn efter Mac-kommandot för det grekiska tecknet Delta. De var hippa konststudenter som gjorde musik som fick hela Seattle och delar av östra London att flämtande falla på knä intill sina espressomaskiner. Musik som slarvigt liknades vid Radiohead, musik som Smålandsposten i sin recension (betyg: 2/5) kallade ”snabba kolhydrater”.
Smålandsposten, mina damer och herrar.
Way Out West vaknade dock och bokade. Det är därför man har hört låtar som ”Breezeblocks” och ”Matilda” till leda på alla hipstriga hemmafester sedan 2012.
Men 2014 hoppade Gwil alltså helt akut av. Bandet sa till media efter avhoppet att Gwil tyckte hela musikbranschen var bullshit, att det antagligen var därför han lämnade. Han ville inte göra intervjuer, inte gå på flotta middagar, han ville inte vara en bricka i spelet, ”having to shake hands with radio programmers after gigs and things”.
Senare samma år kom skiva nummer två. Och hur fan skulle det låta utan Gwil? Kunde det bli samma? Kunde det bli bättre?
This Is All Yours smög in i skallen som en ficktjuv. Den lät febrigare och mer illavarslande än debuten. Mer hallucinatorisk. Fredrik Strage kallade det ”diffust knaster” och ”en makramé av stämmor” i DN. Jag vet inte vad Smålandsposten tyckte. Men jag vet vad jag tyckte: att hitsen saknades. Att alt-J hade degenererat från intressant popband till något slags Tinariwen-light.
”Arrival In Nara” lät som en vinfull Erik Enocksson.
Efter hand lärde jag mig dock gilla skivan. Inte hela, men delar av den. Mötet mellan 2012 års mer indiepoppiga alt-J och deras nya tuareginspirerade ökenpsych blev ofta intressant efter några lyssningar, som i ”The Gospel Of John Hurt”.
Sen gick det tre år. Och nu, efter några smärre smakprov (som ”3WW” – en direkt fortsättning på det folkiga ökenspåret, och musikaliskt någonting i stil med Kultiration möter Winhill/Losehill producerat av Partillo på ayuahuasca) är den här: RELAXER – alt-J:s grandiosa återkomst.
Efter några lyssningar är jag helt svettig. Det började rinna redan i ”In Cold Blood”, trots att det är en singel, trots att jag redan har hört den, trots att den kanske är allra mest lik de ”gamla” alt-J-låtarna av alla spåren på skivan. Det spelar ingen roll. Den är förbannat bra, med sin hoppiga orgel och sitt gatuslagsmål till blås.
Sen svettas jag ytterligare kaskader när alt-J i all sin uppnosighet gör en cover på ”House Of The Rising Sun”.
Vi snackar världens kanske mest sönderfrätta låt. Hårt ansatt av idioter genom alla tider som velat sätta sin unika prägel på skiten.
Det går ett par sekunder och alt-J pulvriserar dem alla. Britterna bygger sitt horhus mitt i Tjernobyls förbjudna zon. Ett hus som strålar av dödslängtan, av sjuk tramporgel och makabra gitarrer.
När ”Hit Me Like That Snare” sedan skakar igång med sin perversa koklocka går jag in i väggen.
Jag orkar inte mer.
Jag orkar inte det här nya, urflippade och samtidigt oändligt mycket mer sammanhållna alt-J. Där föregående skivor var flackande, experimentella och tidvis valpiga är första halvan av RELAXER extremt stringent, fokuserad och faktiskt bäst såhär långt 2017. Knappt en sekund tvekar Leedsbandet. Knappt en tum viker de av från den nya, skitiga väg de slagit in på.
Men tyvärr måste tydligen en alt-J-produktion alltid innehålla någon form av utfyllnad (även nu när de skurit ner kraftigt på det totala antalet låtar). Därför låter ”Deadcrush”, även om triphopen med ormtjusarinslag är ganska kul, lite för mycket som Scissor Sisters. Därför kommer ”Adeline” aldrig riktigt igång.
Å andra sidan avslutas skivan med flaggan i topp. ”Pleader” låter som en natt på psykakuten, eller som om Enya och gänget bakom Masters of Chant-skivorna börjat gå runt på Engelska landsbygden och bränna ner kyrkor. Om alt-J med ”This Is All Yours” påbörjade en metamorfos åt det rootsiga hållet är RELAXER snarast att betrakta som någon slags andlig urkund; en bibel för alla de hipsters som, efter att ha testat allt annat, nu står i begrepp att helt lämna det västerländska samhället, för att istället livnära sig på maniokodling under #maniokfarmersoninstagram
[Infectious Records, 2 juni]
