Det är 20 år sedan Christopher “Biggie Smalls” Wallace, även känd som The Notorious B.I.G., sköts till döds i en korsning i Los Angeles – men han fortsätter än idag vara en av de mest hyllade hiphopartisterna.
Det är inte förrän på senare dar jag lärt mig uppskatta Biggie som artist. Jag var aldrig riktigt inne på hela West Coast vs East Coast-gnabbet, dels för att jag kanske var lite väl ung men också för att jag var allt för upptagen att sjunga “Wu-Tang Clan Ain’t Nuthing ta Fuck Wit” så fort tillfälle gavs. Så mitt intresse för Biggie rotade sig aldrig under 90-talet. Det är bara några år sedan jag förstod varför Biggie anses vara en av de viktigaste hiphopartisterna.
För mig handlade det om tre saker. Tre saker som balanserades otroligt bra. Musiken lyckades gå hem i mainstreamvärlden men fortfarande hålla “street cred” (klyschigt, jag vet). Biggie funkade minst lika bra i en sliskig pengaskrytarvideo där skumpa poppades på en miljondollars-båt som på en bakgata i ett taskigt kvarter i Watts. Men den tredje detaljen var att det inte var musik som bara gick hem hos, eller var riktad till, killar. Det var en otrolig frisk fläkt i hiphop-utbudet under början av 90-talet.
Så nu, två decennier senare, är väl ett hyllningsalbum i sin ordning? Och vad passar bättre än ett duettalbum tillsammans med den nittiotals-R&B-ikon som också råkar vara Biggies exfru, det vill säga Faith Evans?
Jag har under hela helgen kastats mellan irritation och glädje när jag lyssnat igenom The King and I. Anledningen är den jobbiga känsla jag får på grund av låtvalen på skivan. Evans och Biggies stormiga relation är välkänd vid det här laget och den ges extra djup när Evans sjunger till sin döda exmake om deras problem, snyggt blandat med rader (både gamla men också ohörda) från Biggie.
Det jag stör mig på är att Evans och Biggies levererar “tro inte du kan behandla mig hur som helst bara för att jag är kvinna”-texter som i låtarna “Ten Wife Commandments” och “I Don’t Want It”, men att detta sedan blandas med texter från låtar som “Can’t Get Enough”, där vi i princip bjuds på vad som låter som att en trettonårig som sett alldeles för mycket porr försöker förklara hur samlag går till. Det blir som en paradoxal upplevelse av kvinnokamp och kvinnoförnedring. Plus att Biggies morsa kommer in emellan och kastar ur sig lite anekdoter om Evans och Biggies förhållande.
Jag har försökt intalat mig att det är upplagt efter hur deras förhållande utvecklades under åren men, nej, det är bara idioti. Det hade varit bättre att lägga fokus på att få till en hyfsad produktion över hela albumet och verkligen göra en hyllning till Biggie. För det är en annan sak – vissa låtar känns så otroligt ihopslängda medan det finns mycket tanke bakom andra. Ta låten “Don’t Test Me” där det är ett beat uppbyggt utifrån Biggies flow och jämför det med låtar som “ One in the Same” eller “Got Me Twisted” där det låter som om de grävt upp något gammalt överblivet nittiotalsbeat som inte ens fick vara med på ett mixtape.
Släpper man ett hyllningsalbum är det väl bra om det finns lite tanke bakom skivan? Jag tycker snarare att det verkar som om R&B-divans pengar börjar ta slut.
Nu är jag är kanske lite väl orättvis, det finns många bra saker med albumet också. Evans sångröst på låtarna är otroligt bra. Inte ens lönt att diskutera. Även West Coast-flirtande låten “When We Party” med Snoop Dogg är ett plus, samt att det finns låtar som faktiskt kan värma ett kallt hjärta. Ett exempel är “Somebody Knows” som gästas av Busta Rhymes där ämnet är Biggies död och att någon där ute måste veta vem som mördade honom. Det blir lite hårresande stämning.
Men skivan hamnar inte högre än ett “Den är väl ok, men jag lyssnar nog hellre på duettalbumet från 2005”.
[Rhino Records 19/5]
