Jag vill egentligen älska det här. Pumarosa är det nya brittiska rockbandet som hyllats av kritiker för sin experimentlusta, sin konstnärliga approach och sitt unika sound. Coola frontkvinnan och låtskriverskan Isabel Munoz-Newsome har både sång- och lyrikmässigt jämförts med Kate Bush, Patti Smith och Björk.
Första singeln ”Priestess” släpptes hösten 2015 och redan då började man tala om ett kommande mästerverk. Och ”Priestess” är verkligen en fantastisk låt. En sju minuter lång urladdning där psykedelisk elektrofunk bjuder upp ambient postrock i en hypnotisk och eggande dans.
Sedan dess har jag och många med mig väntat otåligt på fullängdaren och nu är alltså The Witch här. Albumet rör sig i samma ljudlandskap som ”Priestess”, men väver också in andra element. Här finns shoegazens manglande gitarrer, noiserockens energi, darkwavens bombastiska arrangemang och drömpopens atmosfäriska elektronik. Paralleller kan dras till storheter som My Bloody Valentine, Primal Scream, Pixies, Radiohead, PJ Harvey och Bat for Lashes. Som sagt, jag borde älska det här.
Ändå är det något som gör att jag inte helt och fullt sugs in i den värld som Munoz-Newsome och hennes bandkamrater konstruerat. Det handlar inte enbart om att det tar ett tag att tränga sig igenom alla tjocka ljudmattor, instrumentala passager och utdragna intro och outron – jag tror inte att jag har lyssnat så här många gånger på ett album inför en recension förut – utan kanske framför allt om att det under dessa lager i de flesta fall saknas bestående melodier som gör albumet speciellt och minnesvärt.
Kanske faller Pumarosa offer för de höga förväntningar som byggts upp de senaste åren. Kanske är det för mycket begärt av ett debuterande band att de ska skapa ljuv magi redan med första albumet. Kanske är Pumarosas tid framtiden. Jag kommer i alla fall att fortsätta lyssna och hoppas.
[Fiction Records, 19 maj]
