Scott Helman – Hôtel de Ville

21-åriga debutanten Scott Helman nämner som sina största influenser Paul Simon, Bruce Springsteen, Neil Young, The Cure och Arcade Fire. Han kan aldrig ha lyssnat på någon av dessa artister eller också saknar han all form av självinsikt. Det finns nämligen inga som helst likheter mellan dessa rockmusikens giganter och Helmans andefattiga låtsasmusik.

Snarare låter han som en undermålig b-sida från The Lumineers, den okände medlemmen i The Jonas Brothers, Shawn Mendes bokstavskombinationsdiagnostiserade kusin eller det kärleksbarn mellan Jason Mraz och Kasabian som borde ha aborterats redan på fosterstadiet.

Det är den typen av radiovänlig lightpoprock som man lyssnar på med ett halvt öra i bilen på väg till stormarknaden medan ungarna skriker i baksätet och själen långsamt dör. Den distraherade kan säkert luras att tro att den lättsamt tralliga musiken svänger, men efter den tionde genomlyssningen har fortfarande inte en enda låt satt sig och man börjar misstänka att man utvecklat Alzheimers.

Här finns ingen personlighet, ingen originalitet, inget budskap. Introspåret och albumtiteln låter påskina att det rör sig om ett konceptalbum av något slag, men här finns ingen övergripande tanke. De gravt pubertala texterna behandlar olycklig kärlek, tonårshångel, oförstående föräldrar och zombieapokalypser. Men inte ens kidsen kommer vilja lyssna på detta. Själv vill jag aldrig mer tvingas höra en enda låt från detta album, men i och för sig, jag skulle förmodligen inte känna igen den om så ändå skulle ske.

Det som i slutänden räddar albumet från ett totalt havererat bottenbetyg är att hanteringen av instrument och sång åtminstone inte är direkt stötande, bara lika menlöst och karbonkopierat som allt det andra. Men bara för att man kan spela och sjunga behöver man ju inte göra det.

[Warner, 12 maj]

3