Den energiska punkduon The Guilt har precis släppt sitt självbetitlade debutalbum, men de är knappast några rookies. De har redan hunnit avverka mer än hundra spelningar på scener runt om i Europa. HYMNs utsända träffade dem i en park i Malmö för att prata om truppgymnastik, holländska krematorier och konsten att ge 700 procent och leva i nuet.
Jag såg The Guilt första gången när de spelade på Record Store Day utanför skivbutiken Rundgång i Malmö tidigare i år och blev då helt golvad av duons punkiga attityd och explosiva liveshow. Trots att bandet bara består av två medlemmar, gitarristen Tobias Kastberg och sångerskan Emma Wahlgren, lyckades de riva upp asfalten på Kristianstadsgatan och få fönsterrutorna att skallra i hela kvarteret. Direkt efteråt kontaktade jag dem för att be om en intervju.
Jag och fotograf-Henrik möter upp dem en solig aprildag på utegymmet i Pildammsparken, en plats som bandet själva valt. Det blir en utmattande fotosession där bandet iklädda sina logoprydda guldjackor springer intervaller, klättrar och hänger upp och ner. Efteråt slår vi oss ner på gatuköket bredvid parken och jag bjuder på något kallt att svalka sig med.
Förlåt om det blev värsta träningspasset, det var inte riktigt meningen.
– Det är lugnt! Vi är rätt sportiga av oss och brukar springa här. Ett très sportif rockband! Tobias har en bakgrund som truppgymnast. Att vi har idrottat har gjort att vi orkar hålla på som vi gör live. Det hade liksom inte gått om vi drack tio öl innan vi spelade och var uppe hela nätterna. För oss är det oacceptabelt att inte ge fullt ös på en spelning, så då måste man vara i form när det är dags för turné. Det finns inget värre än att göra ett gig när det känns som om man håller på att dö av trötthet.
”Att vi har idrottat har gjort att vi orkar hålla på som vi gör live”
Fast ni verkar ändå ta ut er på scenen? Ni håller ju inte tillbaka direkt…
– Nej, all energi ska ut! säger Tobias. Därför gillar jag inte att göra extranummer. Om man har kraft kvar att göra extranummer, då har man inte gett allt. Jag kan inte gå av och koppla på igen. När det är slut så är det slut. Då vill jag vara helt färdig.
– Sedan kan ju turnélivet i sig vara väldigt slitigt, fortsätter Emma. Man ska orka med att sova på skitiga golv, köra igång klockan tre på natten och ge fullt ös för kanske tre personer. Vi fattar att folk dricker sprit och tar droger innan de går på scenen för att palla genomföra en spelning, men det är inte vår grej. Vi får vår energi på annat sätt.
Att duon älskar att spela live märks. På hemsidan finns en imponerande lång lista med alla gig som gjorts hittills i bland annat Sverige, Danmark, Tyskland, Belgien, Holland, Tjeckien, Frankrike, Spanien och New York. Tobias tycker att det är roligast att turnera i Belgien, där de har många kompisar i likasinnade band. Emma föredrar Tyskland, eftersom publiken känns mest engagerad där.
Hur många spelningar har ni gjort egentligen?
– 125! svarar Tobias blixtsnabbt. Vi gjorde vår hundrade spelning i Amsterdam. Det var skitkul, då firade vi ordentligt.
Dela med er av något extra roligt turnéminne!
– Det händer ju alltid en massa konstiga saker när man är ute på turné, säger Emma. Ofta blir det strul med bokningarna. Plötsligt kan man upptäcka att det blivit ett hål i schemat med flera dagar utan spelningar och då försöker man lösa det på egen hand, och så sållar man fram något av Europas tjugotusen squats och hamnar på något skumt ställe någonstans.
”Så sållar man fram något av Europas tjugotusen squats och hamnar på något skumt ställe någonstans”
– Ibland går det jättebra, ibland går det mindre bra, fyller Tobias i.
– Den här gången gick det mindre bra. Vi var på turné i Holland och hade fixat en spelning. När vi kom dit visade det sig att den skulle vara i ett nedlagt krematorium och att arrangörerna var två crustpunkare som var helt väck. Det var svinkallt, så de började elda i en gigantisk plåtugn som stod mitt inne i det här stora utrymmet. Det kändes som att de skyfflade undan benknotor och annat som var där inne. Det rådde en nästan postapokalyptisk stämning. Dessutom kom det nästan inget folk, arrangörerna hade så klart inte satt upp några affischer eller gjort någon marknadsföring.
Det låter ju helt vansinnigt. Vad gjorde ni då?
– Vi skulle egentligen ha övernattat i krematoriet, men vi fick ju panik. Vi hittade en massa redskap och vapen som någon förvarade där, yxor, motorsågar och allt möjligt. Till slut insåg vi att vi måste därifrån och ringde några kompisar som bodde någon timme bort och frågade om vi fick sova hos dem. Vi kom fram och blev inbjudna på värsta födelsedagsfesten. De frågade om vi ville spela och det ville vi så klart, så det slutade med att vi stod och spelade i sofforna i deras lägenhet, där det var packat med folk. Så det blev en väldigt lyckad kväll, även om det började med misär.
Livescenen i Sverige tycker de saknar bredd. Att det antingen är stora ställen med mainstreamakter och dyra konsertbiljetter eller små nischade ställen med en specifik publik. Att många arrangörer känns ängsliga och bara bokar sådant som är populärt eller trendigt. Deras favoritställe är Plan B i Malmö, där de numera också har sin replokal. Det de gillar med Plan B är att stället bokar allt möjligt, så länge det är bra musik och sevärda liveakter.
Hur länge har ni bott i Malmö?
– Tobias har bott här sedan 2008 och Emma flyttade hit förra året. Hon bodde ute i skogen innan. Men från början är vi ett Helsingborgs-band.
Emma och Tobias har spelat ihop länge i olika konstellationer. Först i det electrojazziga bandet Soma och sedan i det grungerockiga Tic. När trummisen oväntat gick bort stod de plötsligt inför ett vägval.
– Först visste vi inte riktigt vad vi skulle göra och tänkte att antingen tar vi ett steg tillbaka och ägnar oss åt musiken som hobby eller också så lägger vi i en högre växel. Vi bestämde oss för att fortsätta. Man kan ju dö när som helst, så det är lika bra att leva nu och satsa. På sätt och vis blev det ett uppvaknande.
”Man kan ju dö när som helst, så det är lika bra att leva nu och satsa”
Sedan 2012 är The Guilt en duo, men att gå från att ha spelat i ett fullt rockband till att vara två har inte varit helt enkelt. Det tog ett tag att hitta formen, hur de skulle låta och vad de ville uttrycka. Det lossnade när de klev ut ur replokalen och började spela live. Musiken fick mottagare och de hittade fram till ett sound och ett liveuttryck som de gillade.
– Vår utveckling som låtskrivare har skett parallellt med att vi spelat mycket live. Det ena har gett det andra hela tiden. Vi har tagit med låtarna vi gjort i replokalen till scenen, och sedan tagit med oss energin och responsen från spelningarna tillbaka till replokalen och studion. Det har blivit naturligt för oss att ge 700 % live och vår största utmaning har nog varit att få ut samma energi i inspelningarna. Att fånga den livekänslan på skiva.
The Guilts musik har beskrivits som laserpunk, discorock och ”elektronik med skrik”. Kiss, The Kills, PJ Harvey och Disfear nämns som influenser. Debutalbumet består av tio spår och klockar in på under en halvtimme.
– När vi började jobba med den här skivan var inte vårt fokus att skriva nytt låtmaterial, för vi hade redan jättemånga låtar, utan vi ville välja ut några bra låtar som funkar ihop och hitta rätt personer att jobba med. Personer som kunde hjälpa oss att plocka fram det som vi själva inte riktigt vet hur vi ska få till i studion. Det var det som tog tid.
”Vi är supernöjda med albumet, det blev precis som vi ville ha det”
Till slut föll valet på kompisen Alain Steffler i det belgiska elektropunkbandet Le Prince Harry och Gustav Brunn från Atlas Losing Grip och Lawgiver. Även Joakim Lindberg (MFMB) har varit med på ett hörn. De har kunnat lyssna på låtarna med nya öron och ge konstruktiv kritik.
– Vi är supernöjda med albumet, det blev precis som vi ville ha det. Vi hoppas att de som lyssnar ska känna det vi vill förmedla, att de ska känna energin. Vi vill förmedla känslan av att vara jävligt förbannad, men samtidigt dansa, skrika och ha skitroligt. Så som vi gör på scenen.
Jag har ju redan smyglyssnat innan releasen, och tycker verkligen att ni har lyckats med det. En sista fråga, vad händer i framtiden?
– I och med det här släppet så hoppas vi så klart på att kunna nå ut till många fler, vilket i sin tur förhoppningsvis ger ännu fler spelningar. Det är det vi ser fram emot mest. Att få komma ut och spela mer. Men även att hitta fler spännande samarbeten för framtida album. Vi bjuder gärna in fler till partyt!
Albumet ’The Guilt’ släpptes 5 maj på Heptown Records.
