En gång i tiden var The Afghan Whigs ett skramligt gäng som låg nästan precis mittemellan Nirvana och Soul Asylum. Redan på tredje plattan Gentlemen svängde bandet av mot ett lite mer souligt sound.
Efter sjätte plattan 1965 tog Greg Dullis orkester en paus, för att inte återkomma i full blom förrän nästan elva år senare. Det skulle dock dröja ytterligare tre år innan en ny platta kom.
Do to the Beast var i stort sett exakt den comeback som förväntades. Plattan var ett steg framåt men hade också fötterna kvar i samma mylla som The Afghan Whigs stod i före pausen. Kort sagt en platta som gjorde få besvikna.
Dagsfärska In Spades är en lite annan historia, där den där myllan knappt tycks finnas kvar ens mellan tårna. Därmed inte sagt att den är en besvikelse. Tvärtom. Bandet låter pånyttfött och levererar i varenda låt.
Några större alternativrocksvibbar får man dock inte; det här är mer Elvis Costello än skrammel. Det bjuds soulsväng, klaviatur, stråkar, blås, rejäla melodier och ofta ett jättestort ljud – och jag älskar det.
Att jämföra med bandets klassiker är vanskligt, men det råder ingen tvekan om att The Afghan Whigs har skapat ett litet mästerverk.
I spår som ”Arabian Heights”, ”Demon in Profile”, ”Oriole”, ”The Spell” och avslutande ”Into the Floor” är magin total. De fem är inte bara bland det allra bästa som någonsin hoppat ur Greg Dullis huvud, utan också bland det allra bästa som har kommit hittills i år, oavsett genre.
Oerhört välskrivet, utmärkt framfört och perfekt producerat – In Spades är definitivt en kandidat till årets album.
[Sub Pop/Playground, 5 maj]
