No Shape heter nya albumet från Perfume Genius. Artisten med de intima texterna känner sig fängslad i kroppen, säger han till HYMN. Därför är han besatt av tanken på att transformeras. Här pratar Way Out West-aktuella amerikanen fler besattheter, porrinspo, nervösa val och vikten av att få äta ben.
Det osar mycket Sverige där vi ses – på ett flottare hotellrum än det artisten har sovit i, inuti Abba-Bennys nöjespalats Hotel Rival på Södermalm, Stockholm. Perfume Genius, till vardags Mike Hadreas, är i Sverige för att prata om nya albumet No Shape. Hans fjärde.
Vi vrider oss i två stela fåtöljer, på var sin sida av ett dignande fruktfat. Det finns glädje i luften efter att en fnissig idé slagit över till seriös fotografering i ett torrlagt badkar.
35-åringen från Seattle poserar alltså i en av Sveriges största musikmakares badkar. Äter av världsstjärnans frukt. Men i övrigt är relationen mellan amerikanen och Sverige ganska svag.
Har du en speciell relation till Sverige?
– Hmm, nej. Jag skulle vilja ha mer av en relation! Folk kommer alltid och jag har alltid kul, så jag undrar varför vi inte kommer hit oftare. Men jag ska spela på Way Out West och förhoppningsvis kan jag komma hit i höst och köra en egen konsert också.
Det hoppas jag också. Vad har du hört om Way Out West?
– Jag har hört att det är kul. Att det liksom handlar om musiken och inte är så mycket elektronisk danspartymusik. Det gillar jag.
Det är dessutom en vegetarisk festival.
– Vegetarisk? Det var konstigt. Jag kommer få ta med mitt eget då, antar jag. Smuggla in det från staterna. Nej, men jag är verkligen öppen för vad som helst. Bra för dem. Men jag behöver någontings ben för att bli mätt, säger Hadreas med ett skratt.
”Jag tror att jag är besatt av tanken på att transformeras”
Apropå kroppsdelar – du sjunger rätt mycket om mänskliga sådana, om kroppen och förvandling. Vad är en kropp?
– En kropp? Jag vet inte. Jag jobbar fortfarande på att klura ut det. Jag tycker inte så mycket om min kropp och gillar inte att vara fast i den. Jag gillar inte min hjärna så mycket heller, med all konstig skit jag tänker på hela tiden. Så jag tror att jag är besatt av tanken på att transformeras, komma bort från den eller förvandlas till nåt annat.
Förvandlas, ja. Just nu testar låtskrivaren och artisten från andra sidan Atlanten en ny grej med sin kropp.
– Jag har hållit en diet de senaste två-tre månaderna. Inte för att gå ner i vikt, utan för att må bättre. Och jag köpte en roddmaskin. Jag vill inte göra något av det, men i slutändan mår jag ganska bra, Jag vet inte riktigt om jag verkligen mår bättre, eller om det bara känns bra att jag är snäll mot mig själv för första gången. Men jag blir också ledsen över alla saker jag inte kan få, och känner att det kanske är värre, inte alls snällt, att hindra sig själv från att äta bakelser och så.
Kan musik få dig lämna din kropp en stund?
– Ja. Ibland. Det handlar om drama – att jobba upp sig själv till att flippa ur lite. Som en paus. Men ibland känns det mer spirituellt. Jag kan känna mig extatisk. Och ibland kan musiken göra mig mer tålmodig och eftertänksam. Mer än jag är i mitt vardagstänkande.
Hur känns det i kropp och huvud inför No Shape-släppet?
– Jag är så stolt över det! Jag är väldigt nöjd med artworken, videon och musiken – jag är pepp! Mer än någonsin, tror jag, för jag jobbade väldigt hårt.
”Min musik och mitt låtskriveri blir bättre när jag är lite obekväm”
Vilka nya grejer har du testat?
– Mycket, tänker jag. Jag ville att alla ljud skulle skapas i studion. När jag skrev musiken, visste jag det. Så jag skrev ackord som platshållare för nåt jag visste så småningom skulle bli andra instrument. Jag var väldigt självsäker i sången, strukturerna, låttexterna – hela låtens själ – så jag visste att låtarna var bra nog att hålla under all skit vi la på.
Kände du dig modigare inför No Shape?
– Ja, och även om jag inte var det, gjorde jag det ändå, om du förstår? Jag tycker att min musik och mitt låtskriveri blir bättre när jag är lite obekväm eller bortom min förmåga. Om jag tycker det är lite svårt för mig att sjunga, eller det gör mig lite nervös.
När under albumarbetet var du mest obekväm?
– Under skrivandet. Jag har alltid tänkt att jag är en låtskrivare men ganska begränsad musikaliskt. Men den här gången tänkte jag: Tänk om jag försöker skriva den stora låten, eller tar till ackord som jag normalt inte använder. Jag har inte gått i musikskola eller nåt, så: Låter det här ens nytt? Eller bara värre? Jag vet inte.
Vilken av dina nya låtar känns extra mycket?
– I låten ”Die 4 You” känner jag att jag måste hålla mig i samma stämning hela vägen. Den går helt i falsett, och jag får inte vackla. Jag måste verkligen ge allt. Samtidigt förflyttas jag till den där speciella platsen, direkt när jag hör den. Jag älskar såna låtar. Många soundtrack gör det. Du känner dig som du gjorde när du såg filmen.
Vad handlar ”Die 4 You” om för dig?
– Det är en kärlekslåt. En lite konstig metafor, om att ge dig själv helt till någon annan, så till den grad att den till och med skulle kunna ta ditt liv eller nåt. Den är ganska extrem och dramatisk, men om att fullständigt lita på nån annan i allt. Den är till min pojkvän – men den är också mer av en generell kärlekslåt. Sista låten på skivan, döpt efter honom – är mer direkt till honom.
”När jag växte upp hörde jag inte så många queera röster”
Utöver musiken har du blivit en förebild i form av en hbtq-ikon. Är den rollen bekväm?
– När jag växte upp hörde jag inte så många queera röster. Så när jag har skrivit, har jag alltid tänkt att det här är nåt jag hade velat höra som barn. Det hade varit hjälpsamt att höra nån vara så specifik kring det. Nån som inte ändrar pronomen eller döljer det, utan pratar om det. Jag tar gärna på mig lite sånt ansvar. Men ibland är det här de enda folk vill prata med mig om, vilket är rätt konstigt! De vill bara prata om att jag är deprimerad, gay och före detta drogberoende – vilket i och för sig är sant.
Men ibland gör du musik också?
– Haha, ja! Det handlar om att hitta en balans, antar jag. För det är ju en bra historia.
För ditt andra album var inspirationen porrfotografi och din mamma, hörde jag.
– Hahaha!
Finns några av de ingredienserna kvar här?
– Vilken kombo! Min mamma – ja, absolut. Och min familj. Den här skivan är mycket mer för människorna, om du fattar? Förra albumet handlade mer om depression, ilska, som att jag skrek på folk. Porr, javisst, varför inte? Saker som folk tycker är själlösa eller äckliga – jag försöker hitta det vackra i dem. Inte lika mycket som på första skivan, då jag skrev om en specifik video, fast jag tror att porrens själ finns med här också.
Berätta mer om ditt musikskapande!
– Jag är besatt av att inte göra min musik cool eller trendig. För jag vet att den blir cool om du försöker göra den ocool. Det är lite strategiskt. Jag vill inte att nån ska lyssna på min musik om tre år och säga: ”Vad är det här? Varför sjunger han om Iphones och skit?” … Vad var frågan?
Skratt utbryter. Ingen av tre trötta på ett hotellrum framför Mariatorget minns vad vi pratade om för en minut sedan. Oh well.
Vad tror du att du skulle göra nu i livet, om inte musik?
– Oh man, jag vet inte… Innan jag gjorde musik jobbade jag i en affär som var som Walmart, med att blanda färg och sälja nycklar. Jag skulle troligen fortfarande göra det. Jag gick inte på college och är inte utrustad med så mycket kunskaper för arbetslivet. Så jag är lyckligt lottad att det blev så här, annars skulle jag troligen vara död, om jag ska vara ärlig. Det är ett bra, dramatiskt intervjusvar!
”Jag är lyckligt lottad att det blev så här, annars skulle jag troligen vara död”
Fast Seattles finest drama queen ändrar sig igen.
– Nej men jag kanske skulle vara lärare eller göra nåt som är mer som healing. Det är ett bättre svar än död, va? Jag hoppas att det skulle vara så.
Hur hoppas du att vi ska känna när vi hört skivan?
– Jag ville skapa nåt som får ens hjärta att kännas fullt, varmt och glädjefyllt. För det är väldigt svårt att göra det. Jag får inte den känslan av mycket. Så jag hoppas att jag har gjort det. Jag försöker göra det roligt, även om det är rätt mörkt, och överraskande. Det finns en slags vildhet i skivan som jag hoppas att andra människor känner. Den är vild och fri!
