Titt som tätt går någon eller några personer runt i Majorna med en spritpenna och klottrar på allt som kommer i deras väg. Såväl vanliga husfasader som fönster, elskåp och fordon får sig några rejäla slängar av sleven. Motiven är oftast penisar i återkommande typsnitt med tillhörande könsord (om du tänker på skåpen i korridoren på högstadiet kommer du ganska nära), och via det intensiva klottret kan man följa deras promenadvägar genom den omhuldade stadsdelen.
Jag hade varit borta från stan i en vecka, och när jag kom tillbaka möttes jag av det gamla vanliga klottret längs gatan där jag körde. Det var kissande snoppar, olika grova ord, samt lite övrigt trams. Gatan i det här fallet var Djurgårdsgatan, och på mitten av Djurgårdsgatan har Woah Dad! ett litet kyffe bakom en anonym ståldörr. Klotteridkaren/idkarna hade gått gatan ner och spridit sin dynga över fasaderna, men precis i höjd med Woah Dads kontor hände någonting med klottret. Istället för könsord stod det plötsligt ”Broder Daniel 4-ever” ”We love Henrik Berggren” och ”Wolf’s Heart” klottrat över väggen.
Man kan dra olika slutsatser av detta. Den ena är att vandalen som drar runt i Majorna är Henrik Berggren själv. Den andra, mer troliga, är att händelsen på pricken beskriver Henrik Berggrens lite bisarra legendstatus i Göteborg, en status som han själv alltid omfamnat och underblåst. Och som han uppenbarligen lyckats befästa, så till den milda grad att inte ens stans mest perverterade hobbyklottrare har missat att BD-Berggren nu är tillbaka i rampljuset med sitt allra första soloalbum; Wolf’s Heart – som alltså släpps på superhippa Woah Dad!.
Och kanske är det just dessa skadegörare som kommit allra närmast Henrik Berggrens (och Broder Daniels) mentala urtillstånd. Ni vet, perioden på 90-talet när hotellrum frekvent förstördes, när varje droppe destruktivitet och intensitet skulle drickas upp som vodka och sedan spottas ut över väggarna; när ett gig plötsligt kunde stormas av skinheads och urarta enligt Håkan Hellströms (då trummis i bandet) målande beskrivning i Sonic:
”De blev som tokiga och skrek och heilade. Daniel (Gilbert) fick mota ner skins, däribland Ulf Ekberg, från scenen. Jag hade en spann jämte mig vid trummorna, om jag skulle spy. Mitt i kalabaliken sjöng jag under hela konserten `jag är så full` i virvelmikrofonen”.
Broder Daniel föddes, verkade, brann ut i kaos. Sett ur det perspektivet är varken klottrade könsord eller Henrik Berggrens tioåriga frånvaro särskilt konstig. Vem orkar springa ett maraton som aldrig tar slut? Och vem orkar göra det konstant dyngrak?
Det finns ett ögonblick på Berggrens solodebut Wolf’s Heart som överskuggar alla andra ögonblick. Det är de, säg, femton första sekunderna av skivans sjätte låt, ”Parties”. I fyra sekunder låter det först som introt till Håkan Hellströms ”Jag vet vilken dy hon varit i”. Sedan flyttar Henrik Berggren i ett huj till Montmartre och förvandlas till en manierad galning som skrämmer turister på flykten; en Jokern-liknande figur som svassar omkring i gränderna och drar upp styckade kaniner ur en hög hatt samtidigt som han tjackvisslar Yann Tiersen och Beirut-melodier. ”Parties” är inte bara Wolf’s Hearts mest extrema låt (med en textrad som lyder: ”The world is full of hypocrites / Babbledibup and gobbledygook”), den är också en påminnelse om hur superb Berggrens återkomst kunde blivit om han vågat experimentera ännu lite mer.
För till ganska stora delar är Wolf’s Heart en Broder Daniel-skiva från 2000. Ett släpp i raden av kaotiska Göteborgssläpp kring millennieskiftet; en platta som knarkades bort i en skrubb på Jazzhuset, och som nu plötsligt hittats i samband med det pågående helgerånet (några kulturförstörande människor har nämligen bestämt sig för att göra om den legendariska sunkklubben till sushirestaurang).
Låtar som ”To My Brother, Johnny” och titelspåret ”Wolf’s Heart” är inte tillnärmelsevis lika aggressiva som gamla ”I’ll Be Gone” eller ”Whirlwind”, men det är ingen tvekan om från vilken filosofisk skola ljudlandskapen och tematiken har hämtats. Och det vore ju konstigt annars. Som förgrundsgestalt för ett av Sveriges mest mytomspunna band genom tiderna hade det bara varit dumt av Berggren att inte återanvända viss rekvisita. Lyssna på gitarrintrot i ”You Wore The Crown I Played The Clown” om ni inte fattar vad jag menar.
Men låt mig vara tydlig: Wolf’s Heart är ingen karbonkopia av svunna tider. Snarare är skivan en logisk fortsättning på Broder Daniels skapande, som ju musikaliskt (och textmässigt) systematiskt blev allt mörkare i takt med att det tragiska slutet närmade sig. Och samtidigt som Henrik Berggrens solodebut i grunden är ett monumentalt svart hål, finns här också plats för visst ljus. Dessutom har Berggrens textförfattande verkligen tjänat på den långa frånvaron från scenen – en period som han enligt en intervju med Nöjesguiden mest verkar ha ägnat åt att lära sig latin.
Eller också har det med generell uppväxt och stundande medelålder att göra.
Borta är hur som helst de pubertala ångesttexterna om strandkanter och att inga vänner ha. Numera sjunger det självutnämnda Varghjärtat i storslagna liknelser, med ena ögat nostalgiskt tillbakablickande och det andra fäst vid horisonten. Henrik Berggren blir till en slags vis och bipolär trollkarl som flera gånger ropar till Gud och försöker gjuta mod i en nedslagen poppublik, sjungandes saker som ”Hold on to your dreams / Fly, little wings / Run like the wind” – bara för att slå ner samma hopp i skorna minuten efteråt:
The dragons rise up ’round me.
Waves of weakness take me,
Sucking me under,
Sinking in blindness
From the surface of consciousness
Touching non-existence
Now the bombers role in.
I’m the air raid’s orphan.
Faktum är att texterna är så bra att de tjänar på att läsas några varv utan musik. Efter en stund är det oklart om det är Berggren eller Richard Lovelace som står bakom den überromantiska lyriken.
Wolf’s Heart är också en rolig skiva. Rolig därför att Berggren och gänget verkar ha haft roligt när de spelade in den. Inledande ”Hold On To Your Dreams” är en påfallande modern poppärla med snygg repetitiv sång. ”Wild Child” är snärtig synth från 1980. I avslutande ”What Could Have So Hurt A Heart” blandar Henrik Berggren typisk BD-mentalitet med psykedelia. Som om The Doors skulle ha kompat Freddie Wadling på Valvet. Eller om det mest låter som The Beatles. Fan vet, men roligt är det. Och låtens outro, som också är hela skivans, är oerhört ursnyggt.
Singeln ”Run, Andy, Run” växer ännu mer i fullängdsformat, och blir en outsägligt sorglig allsångsklassiker lagom till sommarens turné. ”Thirst For Life” brinner också helt rätt: skevt och fult. Men bättre än ”Parties” blir Wolf’s Heart aldrig. Där bryter Henrik Berggren som sagt ny, hysterisk mark och ger fingret åt världen så träffsäkert och nonchalant att Thåström plötsligt framstår som en glättig hallåa i TV4. Låten är en veritabel fullträff: ett panorama över allt samlat mänskligt vansinne från medeltiden till sekunden då jorden som vi känner den sprängs i bitar och försvinner vid Saturnus. ”Parties” förkroppsligar Broder Daniels andliga återförening trettio år senare, på det övergivna tivoli i Holesovice där karusellen aldrig slutat snurra. Bandmedlemmarna står och vinglar på chokladhjulets vittrande disk medan seriemördare smyger omkring i buskarna, hoar skälmskt och spelar tuba.
Here’s to the parties!
They’ll be the end of me.
I’m going to hell,
But I do it well
Jag avundas inte Henrik Berggren. Att bli profet redan i tjugoårsåldern, att älskas gränslöst för sina utlevande känsloyttringar mitt i nittiotalets iskalla, mekaniska liberalism – att i några år vara själva centralfiguren för svensk dödspop. Hur går man vidare efter något sådant? Är det ens möjligt? Går det att återvända till scenen efter tio år, med bibehållen trovärdighet? Med något relevant att säga?
Ja, uppenbarligen går det alldeles utmärkt. Med Wolf’s Heart tar Henrik Berggren upp tråden där han lämnade den på Way Out West 2008. Desperationen är intakt, men nu är den också uppblandad med vemodig nostalgi och viss musikalisk experimentlusta. Berggrens textförfattande har som sagt utvecklats enormt. Men också hans sångröst och – av lätt insedda skäl – ambitionerna hos hans medmusiker har evolverat. Gitarrer tillåts sväva ut, trummor låter som Kalifornien -75, synthar leker inte-nudda-mark.
Om det bara kunde fått sväva lite till så kunde slutresultatet blivit magnifikt. Nu är Wolf’s Heart en jättebra popskiva, en historisk återkomst, ett slaganfall – men inte den där banbrytande plattan som jag tror att Henrik Berggren faktiskt har inom sig. Vågar jag ens skriva att jag med spänning väntar på nästa? Eller blir det tyst igen då?
Så här står vi. 2017, ännu ett nådens år. Jan Gradvall utnämner i sin pod ShitKid och Slowgold till fanbärare för den ”göteborgska olympiska elden”. Jazzhuset läggs ner.
Broder Daniel-bekantingen Håkan Hellström får, fortfarande livs levande, ett helt museum tillägnat sig på Liseberg. Där kan man läsa att han förlorade oskulden 1995.
Och Henrik Berggren återvänder från de döda, eller åtminstone från Västra Frölunda. Full av latinska uttryck och magiska formler, med ett bildspråk hämtat i helvetet, mer dramatisk än någonsin; en besatt indie-ande fortfarande klädd i skjorta med krås, märkt av ett kroniskt trötthetssyndrom som gör att han måste ligga ner hela tiden.
Populärkulturella milstolpar kan sannerligen se ut på olika sätt.
[Woah Dad!, 5 maj]
