Arkivbild. Foto: Niklas Gustavsson/Rockfoto
Kompromisslöst. Det är det ord som bäst beskriver Solen. Både musiken och attityden. Här finns ingen inställsamhet. Inga försök att behaga. Ingen ursäkt eller trendkänslighet. De gör det de vill, ser ut som de vill, låter som de vill, skiter i om någon vill lyssna eller titta.
Det är befriande i en tid då alla sneglar ängsligt på varandra och försöker vara hippa och unika på exakt samma vis. Inte för att Solen är fullständigt unika. Tvärtom. När jag ser dem på Babel i Malmö (29 april) får jag en stark känsla av att jag sett och hört det här förut. Under hela spelningen kämpar jag febrilt för att komma på vilket band det är de påminner mig så mycket om, utan att lyckas.
Musikmässigt rör det sig om melodiöst gitarrmangel och drivande trummor, som för tankarna till den svenska indierockscenen så som den lät för tio, tjugo år sedan. Texterna är på svenska och handlar om livets jävlighet och alltings meningslöshet. Solen för därmed vidare den stolta traditionen av svensk socialrealism i sin lyrik. Här finns ingen framtidstro, livslust eller kärlek. Här finns bara självförakt, apati och en taskig pubertetshy.
Solen är inget publikfriande band. Det spelar ingen roll, publiken älskar dem ändå. Det är inte helt utsålt på Babel, men det blir ändå trångt framför scenen när de hängivna fansen försöker tränga sig så långt fram som möjligt. Solen verkar inte ens märka att de är där. De är upptagna med att mangla ut sin självmordsrock och se lidande ut.
Från inledande ”Stäng igen stan” från senaste albumet Känslor säljer/Miljonär till sista tonen har de publiken i sin hand. Det är förvisso ett kort set – bara tolv låtar – alldeles för kort tycker nog de flesta som är där, och med tre fullängdsalbum i sin katalog borde de kunna bjuda på lite mer, men Solen är inte där för att ge oss det vi vill ha. I ett av de få mellansnacken påstår de att ”Det är kul att vara ute och spela igen, kul att ni kom”, men det är svårt att tro dem.
Under den korta spelningen hinner de i alla fall avverka de bästa spåren från de två senaste albumen. Solens musik är som gjord för att spelas live så det finns i alla fall inget att klaga på när det gäller själva framförandet. Det är tungt, tajt och genomträngande. Bandet höjer temperaturen i ”Glöm bort mig nu”, rockar loss i ”Estelle” och sjunger hjärtat ur sig i ”Låt mig gå”. Publiken är helt med på noterna. I ”Olof, kära Olof” blir det indiedisco och i ”Miljonär” allsång. Bandet låter därefter meddela att de tänker spela sina två extranummer utan att lämna scenen, så att de slipper gå ut och komma in igen, och avslutar med publikfavoriten ”Kom kom kom” och smått fantastiska ”Solguden”.
Hela tiden funderar jag på vad det är för band de påminner mig om. Drar paralleller till allt från Florence Valentin och Bad Cash Quartet till Pascal och [ingenting], men inget känns helt klockrent. Till slut, när jag redan är på väg hem, kommer jag på det. Solen låter ju som Nina Rochelle, bandet som Martin ”Du är så yeah yeah wow wow” Svensson startade tillsammans med Kents trummis Markus Mustonen i början på 00-talet, och som snabbt blev utsedda till Sveriges ocoolaste band. Jag har inte tänkt på Nina Rochelle på över ett decennium och vet inte varför min skadade kritikerhjärna lagt deras musik på minnet, men faktum kvarstår, hur märkligt det än låter, det finns en stark likhet. Jag vet inte vad Solen skulle tycka om den jämförelsen, men jag misstänker att de inte bryr sig.
